Hmm.....

Ibland är det fascinerande hur hjärnan funkar.... häromdagen på Facebook var det en kille vid namn John som klickat ja på mig på Are you interested? Hans namn fick mina tankar att göra ett snabbt minnesbesök till min barndom och min stora kärlek under låg- och mellanstadiet som också hette John.

Som vuxen har jag väldigt sällan ägnat honom mina tankar bortsett från de ljuva minnena av mellanstadiets tryckardanser på terminens enda klassträff där jag med min öra tryckt mot hans bröst kunde höra rytmen av hans hjärta ackompanjera "True colours" eller "One more try", he he.

Inatt drömde jag att jag träffade John på någon slags fest och efter alla dessa år fanns där forfarande en liten gnista mellan oss. Känslan var tydligt ömsesidigt och det var outtalat helt självklart att något skulle hända mellan oss. Han var väldigt varm och fysisk i drömmen och tog varje tillfälle till kroppskontakt i den trånga baren. Ville gärna att jag skulle stå tätt framför honom när jag beställde så jag kände honom nära bakom mig. Tyvärr stannar drömmen här...hade kunnat bli en intressant fortsättning ;-)

I fredags var jag på bröllop. Det var hur vackert som helst och hölls utomhus i det varma och strålande sommarvädret. Jag hade en singelkille till bordet som var väldigt trevlig men inget för mig. Senare på kvällen var dansen i full gång och det var en riktigt bra DJ. Jag shakade järnet (som jag så gärna gör när musiken är bra och stämningen är på topp).

Allt eftersom antalet dansande tunnades ut på dansgolvet blev det mer och mer att man dansade med (mot..?) någon särskild. Jag hade turen att få sällskap av en charmig Skånegrabb med busiga blå ögon och schyssta moves. Kvällen avslutades med ett par tryckare och jag var oerhört lycklig att ha en danskavaljer att grabba tag i. Särskilt som jag på många andra fester ensam fått stå och betrakta alla söta par på dansgolvet. 

Först ut av låtarna var det "Your song" i versionen av Ewan McGregor från Moulin Rouge. Efter det var det "Han tog av sig sin kavaj, sparka' av sig båda skorna" (vet inte vad den heter). Det visade sig att min danspartner och jag var en ypperlig kombination för pardans. Han hade bra känsla för musiken och höll mig nära, nära. Ska man dansa tryckare så ska man ju vara tryckta mot varandra tycker jag. Han var så pass mycket längre än mig att min tinning var mot hans kind vilket innebar att min näsa hamnade i nivå med hans skjortkrage och där hade jag svårt att motstå frestelsen att sniffa honom på halsen för att bättre insupa hans fräscha doft - en blandning av parfym och kroppsvärme. Det var så härligt att svepa fram över dansgolvet i takt till musiken, jag bara blundade och njöt och önskade att dansen aldrig skulle ta slut. Jag berömde hans dansande och uppskattningen var ömsesidigt. Jag var i hans åsikt väldigt mjuk och följsam på dansgolvet. Tyvärr blev det ingen spännande fortsättning efter dansen. Av killens mycket korrekta uppförande att döma (inte den minsta tillstymmelse till otillbörlig beröring....tyvärr får jag väl tillägga) misstänkte jag att han nog inte var singel. Och den tolkningen visade sig vara korrekt fick jag veta efteråt. Inte för att det spelade någon större roll. Det hade högst lett lite hångel för bortsett från hans, just vid tillfället, tilltalande fysiska närhet intresserade han mig inte nämnvärt och han bodde dessutom utomlands.

Jag kan inte ens påminna mig om när jag sist dansade en riktig, tryckare. De enda minnena som ploppar upp är från ett sportläger i Belgien när jag gick i åttan. Lite tryckardans någon gång i veckan med en fräsch och dansant grabb skulle räcka långt för att tillfreställa (åtminstone en del av) mitt stora närhetsbehov. Det bästa är när man dansar höft mot lår (det låter lite kinky när man ska beskriva det, he he) alltså när benen överlappar varandra så att ens ena ben kliver fram nästan mellan benen på den andra. Som tjej blir det nästan att man liksom grenslar killens ben. Ja, ni tjejer därute som gillar att dansa nära vet vad jag menar :-) Bortsett från att den är väldigt kroppsnära gör denna dansställning det också omöjligt att trampa varandra på fötterna och förhindrar att man slår i knäna. 

Jag önskar fler tryckare och mer styrdans för 30-åringar!

Ja det har varit total radiotystnad här och detsamma gäller på dejtingfronten. Det blev aldrig någon träff med den spännande killen från tåget, han fick kalla fötter och drog sig ur med ursäkten att han blivit singel bara en månad tidigare och inte kände att det var dags för nåt dejtande än. Vet inte om det var ärligt eller om han helt enkelt inte var intresserad av mig. Hur som helst blev jag jättebesviken. Så himla typiskt när jag för första gången sen jag blev singel faktiskt kände att det tändes ett intresse från min sida.

Besvikelsen gjorde att jag helt tappade gnistan. Jag har haft ett uppehåll på dejtingsajten och inte orkat engagera mig. Jag ställde istället mitt hopp till att träffa nån i riktiga livet. Jag har knutit mina förhoppningar till två bröllopsfester och till kajakpaddling med Friluftsfrämjandet. De två gånger jag paddlat hittills har det bara varit en massa 40-åriga kvinnor. En av bröllopsfesterna är avklarad utan så mycket som en spännande singelkille i sikte. Så det ser inte så lovande ut på den fronten.

Nåväl, men det vackra sommarvädret och de ljusa kvällarna blir jag depp av att vara ensam och inte göra något på kvällarna. Så nu ska jag kanske ge internetdejtingen en chans till.

Jag var i Åre en långhelg nyligen med ett gäng kollegor. Tyvärr väldigt få grabbar med och ingen spännande. Åre var fullt av män och som tjej var man eftersökt och uppvaktad. Efter ett par öl på after-skin fanns inga spärrar hos dessa män som limmade till tusen. Herregud! Men i sällskap av kollegor kände jag mig inte helt upplagd för att flirta så det hela begränsades till lite bugg i slalompjäxor med en glad skåning samt lite kroppskontakt med manliga kollegor i trängseln framför scenen (jo, man måste vara så nära scenen som möjligt på after-ski!!).

Trött i kroppen av skidåkning och flera nätters sömnbrist, hes röst och med halvsunkiga kläder bar det sedan hem med tåg på söndagen. Vi kollegor hade blivit lite utspridda och jag delade därför kupé även med några främlingar. Först intogs kupén av två stadiga män i 50-årsåldern. Strax före avgång kom den sista passageraren till kupén - en välklädd, snygg kille i min ålder. Han skulle sitta snett mittemot mig. Wow, tänkte jag, det här kan bli en trevlig tågresa.

Alla i kupén inledde snart samtal om vad man gjort i Åre, om vädret, ditten och datten. När vi rullat ett tag och alla blivit lite eftermiddagssega tänkte killen kolla på film på datorn. Min kollega som satt bredvid honom fick dela hörlurar och titta med. Jag blev lite avis, men mest tyckte jag att det var trist att inte få tillfälle att snacka med honom på två timmar. När filmen var slut återupptogs samtalet i kupén. Den ena av de medelålders männen hade massor av otroliga och roliga berättelser som vi skrattade gott åt. Ju närmare Stockholm vi kom desto mer snackades det och desto mer riktade sig killen till mig när han pratade. Jag nappade på alla chanser att göra ett gott och intressant intryck och tror jag plockade hem några poäng genom mina kunskaper om utfodring av grisar. En del blickar utbyttes (fick jag för mig i alla fall) och för min del tyckte jag det klickade lite i personkemin.

Det här var en kille jag skulle vilja träffa igen. Jag kunde inte låta bli att le inombords och tänka för mig själv att det just var så här man borde träffa någon, när man minst förväntade det på det mest oväntade stället. Frågan var bara hur jag i trängseln och sällskapet skulle få chans att diskret föreslå ett nummerbyte. Jag hade tidigt utformat min plan B om tillfället för nummerbyte inte skulle infinna sig (vilket det inte heller gjorde i all kalabalik vid ankomsten till Stockholm). Plan B baserades på faktumet att hans namn stått på locket till hans laptop och han hade berättat var han jobbade.

I veckan som följde exekuterades så Plan B - jag gissade hans jobb e-mail och skickade iväg ett kort mail där jag skrev att jag gärna ville fortsätta konversationen om grismat någon annan gång. Inget svar kom. Inte nästa dag heller. Jag var säker på att jag gått bet. Men vad sjutton, det var värt ett försök. Men tredje dagen dök det upp ett glatt svar med förslag om att ses på efterföljande måndag (han var bortrest till och med söndagen). Jag blev riktigt uppspelt och mina förväntningar sköt genast i höjden. Men på resten av veckan fick jag inget svar från honom på min fråga om när och var vi skulle ses.

Försiktig och själv-beskyddande som jag är började jag ställa in mig på att han skulle dra sig ur. För säkerhets skull. Därför blev jag inte förvånad när jag på måndagen fick ett mail där han ställde in träffen pga körigt på jobbet och tjänsteresa utan att föreslå ett nytt datum. Jag tolkade det som att han försökte dra sig ur med hjälp av undanflykter för att sedan låta det rinna ut ur sanden. Trots att han skrev att han var ledsen över att behöva ställa in. Jag svarade att jag skulle åka bort till och med söndagen och undrade om vi skulle flytta träffen till måndagen efter och då svarade han genast att den måndagen såg lovande ut. Så kanske finns det ett litet hopp trots allt.

Idag har jag sett blåsippor, vitsippor, tussilago och till och med gullvivor (!). Årets första humlor försåg sig glatt av vårblommorna. Stararna har anlänt och alla fåglar sjunger som tokar. Jag blir så glad!!

Men vad sjutton, det ska ju vara vår nu! Imorse låg det ett par cm snö ute och det första jag tänkte var: stackars blåsipporna! Fast å andra sidan kanske det var bra med lite snö så jag inte får en vinterchock imorgon bitti då jag kliver av nattåget i Åre...

Aaaaawwww.... Idag fick jag ett mess från den senaste dejten som fick nobben i påskas. Han skrev att han saknade vårt detjande (fast det var ju bara 3 dejter) och i lördags hade han varit på en dejt med en annan tjej men det enda som hände var att han tänkte på mig och hur mycket mysigare jag var jämfört med henne. Det värmer så klart gott att höra och jag hade gärna velat höra lite mer uförligt exakt hur mycket mysigare jag är och på vilket sätt , he he. Det är ju inte för utan att man nästan blir lite välvilligt inställd till grabben. Himla synd att jag inte blev förjust i honom, han verkar ju så go!

En smårolig sak är att det dykt upp en kille på nätdejtingen som jag mailade lite med för över två år sen när jag senast var igång. Han verkar dock vara av den superromantiska typen, kommer fortfarande ihåg att han kontaktade mig första gången med en dikt (som dessutom var halvt smått erotisk), sånt går inte riktigt hem hos mig tyvärr. Bortsett från det kommer jag inte ihåg mycket om honom fast han minns desto mer om mig - till och med vilken kameramodell jag hade förr. Så nu tror han att det är grönt ljus för dejt men jag känner mig inte alls upplagd för nåt internetdejtande just nu, särskilt inte med en superromantisk typ.

Det är lite märkligt hur man förändras, för två år sen tyckte jag han verkade mycket mer intressant än vad jag gör nu. Eller så är det bara för att jag känner mig allmänt oengagerad i nätdejtingen för tillfället. Jag vill ragga på lite boys in real life känner jag.

Ibland undrar man ju....kom hem idag och fann tre kuvert från Skandiabanken på hallmattan. Det visar sig vara bekräftelser på överföringar av tre fonder som jag flyttat från annan bank till Skandiabanken. Istället för att samla alla överföringar på ett papper i ett kuvert skickar de tre enskilda brev. Så oerhört onödigt. Vare sig kostnadseffektivt eller resurssnålt. Dåligt Skandiabanken!

Igår var det Barnmorskorna på SVT 1. Idag var jag på möhippeplanering där två tjejer som båda är flera år yngre än mig gick med magarna i vädret. Den ena av dem väntade sitt andra barn.

Om jag känner att jag ligger lite efter?  NÄÄÄÄÄÄ
Om jag känner mig en liten gnutta olycklig över att vara den enda av alla deltagarna som var singel?  NÄÄÄÄÄÄ
Inte ens med tanke på att jag var äldst?  SÄLLAN

Nä, det vill sig inte riktigt. Ingen lyckas väcka min beundran eller orsaka nåt pirr. Det börjar bli långrandigt det här med nätdejting.

Inget särskilt fel på sista snubben heller, bara kändes inget och ingen attraktion fanns det att tala om heller. Lite väl på var han och det är aldrig bra. Och lite för mjuk och snäll, en sån som skulle kunna låta mig köra över honom - det är definitivt inte bra. Been there, done that och det var ingen vacker syn, he he.

Eh...nya, friska tag...?

En och en halv vecka sen första träffen var det dags för en träff igen. Under denna tid har det både mailats och messats flitigt - han har varit väldigt tydlig med sitt intresse och inte blygts att avslöja att han längtat till vår nästa träff. Ganska gulligt!

Aktiviteten var brunch på Mosebacke (hans förslag) och idag hade jag inga klackar på mig. Det var god mat, bra jazzband, mycket folk och stundtals hög musik, men det var inget som störde oss i vårt pladder. Än en gång var det mycket trevligt och lättsamt, fyra timmar flöt på utan att det kändes segt. Han var gentleman och hämtade dricka åt mig - när han skulle fråga vilken juice han ville ha så sa han mitt namn. Jag har kommit på att jag verkligen gillar när killar säger mitt namn till mig.

Jag försökte medvetet kolla in honom: jag spanade in hans händer (lite håriga, det är manligt), begrundade hans få åldersrynkor och konstaterade att hans tänder var vita och fina. Jag glömde dock kolla hans häck när han gick till toa - det var orutinerat av mig, eller också ett tecken på att hans bak intresserade mig föga. Trots att inget under dejten talade till hans nackdel så berördes jag inte riktigt av hans sällskap. Han har inte gjort något verkligt intryck på mig. Vi pratade mycket men samtalet var kanske ganska ytligt och ledde inte till några spännande diskussioner eller intima detaljer.

Han drog ut på träffen så länge han kunde (vi hade båda tider att passa) och nämnde flera saker han ville att vi skulle hitta på tillsammans samt pikade indirekt om ytterligare gemensamma aktiviteter. Jag försökte återigen avstyra middagsinbjudan (känns för intimt) och föreslog istället att jag hängde med honom att klättra nästa gång. Kom sedan på att detta kommer ge honom chansen att obemärkt och skamlöst spana in min häck underifrån....Jag får trösta mig med att det även kommer ge mig tillfälle att spana in hans också, kompensera för att jag inte gjorde det idag, he he.

Efter att vi kramats hej då gick jag till min tunnelbana och kände mig nöjd med trevliga timmar tillsammans men varken upprymd eller pirrig. Det känns liksom inget särskilt mer än att jag känner mig smickrad av hans tydliga förtjusning. Trots att han är en jättego karl som har en hel del gemensamt med mig är det ändå något som fattas (personlig "styrka" / självkänsla??) för att det ska klicka för mig. Men eftersom han ändå verkar så bra och är sådant trevligt sällskap ska jag träffa honom igen. Kanske blir det annorlunda om vi spenderar lite mer tid tillsammans. Fast innan dess måste jag nog vara tydlig med att jag ännu inte vet om hans förtjusning är besvarad.

En kompis som är barnmorska berättade om en kvinna som insisterat på att ta med sig moderkakan hem efter att ha fött sitt första barn. Väl hemma gjorde hon baconinlindade grillspett av moderkakan. Historien förtäljer ej om även pappan åt av denna anrättning, men det känns hur som helst ganska utstuderat (och frånstötande) att förtära en del av sig själv på detta sätt. Yuck!

Efter en paus under årets mörkaste månader tog jag mig i kragen för ett par veckor sedan och blev lite mer aktiv på internetdejtingsajten. Som jag redan skrivit tidigare resulterade det främst i skamliga förslag av skumma typer, men även en och annan normal man. En kille som skrev till mig om backgammon fångade mitt intresse och bevärdigades med ett svar från mig. Det verkade som vi hade en del gemensamma intressen även om han är i äldsta laget (40). Efter någon veckas mailande bestämde vi oss för att ses en kväll efter jobbet.

I torsdags möttes vi på ett gathörn på Söder. Det första som slog mig var att han var liten. Nåväl, jag hade högklackade stövlar på mig så lite längre än mig är han kanske (inte för att det egentligen spelar någon roll). Han var  lite nervös och flackade med blicken medan vi hälsade på varandra och småpratade lite. Vi gick sedan  satte oss vid ett fönsterbord på Imperiets övervåning (riktigt ok ställe för övrigt). Han slappnade som tur är snart av (måste vara min naturliga och avspända personlighet som smittade av sig, he he) och samtalet flöt på helt utan problem. Jag vet inte om det kan ha varit de två vinglasen jag drack i kombination med en tidigare löptur och knappt någon middag som gjorde det men vi hade riktigt trevligt. Tiden gick fort och vi hann prata om allt från tidigare förhållanden och resor till brandsäkerhet. Det här verkar vara en bra kille så en återträff får det bli. Fast utan alkohol nästa gång....