Hmm.....

Var på fest hos en barndomskompis och det var verkligen kul att träffa henne igen och se hur fint hon och hennes man har det. Och deras lille som blivit så stor sen jag såg honom sist. Det var hur trevligt som helst med bra folk men jag kunde inte låta bli att känna mig utanför. Bara lyckliga, förälskade par där (åtminstone såg de kära och lyckliga ut) - både yngre och äldre än mig. Det var jag i och för sig förberedd på men trodde inte det skulle kännas jobbigt.

Jag kände mig som ett miffo, någon som inte riktigt passar in och bryter mönstret. Jag hade känt mig mindre ensam om jag suttit hemma ikväll. Nu var det bara så oerhört påtagligt att jag kom dit ensam, var där ensam och åkte hem ensam. Kändes som jag hade SINGEL eller ENSAM NUCKA stämplat i pannan.

Ena dagen känner jag mig positiv och någorlunda tillfreds och förhoppningsfull, nästa dag är jag deppig. När jag känner mig som ikväll så skäms jag. Liksom omöjligt att få rätsida på det hela. Det känns inte som det är ok att känna som jag gör ikväll. Då är man ju patetisk. Det är bara så frustrerande att inte kunna göra något åt situationen. Bara gilla läget och försöka övertala mig själv att passa på att njuta av allt som är bra med att vara själv. Och det är mycket som är bra med det. Men jag har varit själv. Länge. Jag har gjort det mesta man kan göra som singel och det livet lockar inte längre. Jag är redo för något annat.

Men just nu antar jag att jag bara borde sluta gnälla och gå och lägga mig. Ta nya friska tag imorgon.