Hmm.....

Igår var det Barnmorskorna på SVT 1. Idag var jag på möhippeplanering där två tjejer som båda är flera år yngre än mig gick med magarna i vädret. Den ena av dem väntade sitt andra barn.

Om jag känner att jag ligger lite efter?  NÄÄÄÄÄÄ
Om jag känner mig en liten gnutta olycklig över att vara den enda av alla deltagarna som var singel?  NÄÄÄÄÄÄ
Inte ens med tanke på att jag var äldst?  SÄLLAN

Nä, det vill sig inte riktigt. Ingen lyckas väcka min beundran eller orsaka nåt pirr. Det börjar bli långrandigt det här med nätdejting.

Inget särskilt fel på sista snubben heller, bara kändes inget och ingen attraktion fanns det att tala om heller. Lite väl på var han och det är aldrig bra. Och lite för mjuk och snäll, en sån som skulle kunna låta mig köra över honom - det är definitivt inte bra. Been there, done that och det var ingen vacker syn, he he.

Eh...nya, friska tag...?

En och en halv vecka sen första träffen var det dags för en träff igen. Under denna tid har det både mailats och messats flitigt - han har varit väldigt tydlig med sitt intresse och inte blygts att avslöja att han längtat till vår nästa träff. Ganska gulligt!

Aktiviteten var brunch på Mosebacke (hans förslag) och idag hade jag inga klackar på mig. Det var god mat, bra jazzband, mycket folk och stundtals hög musik, men det var inget som störde oss i vårt pladder. Än en gång var det mycket trevligt och lättsamt, fyra timmar flöt på utan att det kändes segt. Han var gentleman och hämtade dricka åt mig - när han skulle fråga vilken juice han ville ha så sa han mitt namn. Jag har kommit på att jag verkligen gillar när killar säger mitt namn till mig.

Jag försökte medvetet kolla in honom: jag spanade in hans händer (lite håriga, det är manligt), begrundade hans få åldersrynkor och konstaterade att hans tänder var vita och fina. Jag glömde dock kolla hans häck när han gick till toa - det var orutinerat av mig, eller också ett tecken på att hans bak intresserade mig föga. Trots att inget under dejten talade till hans nackdel så berördes jag inte riktigt av hans sällskap. Han har inte gjort något verkligt intryck på mig. Vi pratade mycket men samtalet var kanske ganska ytligt och ledde inte till några spännande diskussioner eller intima detaljer.

Han drog ut på träffen så länge han kunde (vi hade båda tider att passa) och nämnde flera saker han ville att vi skulle hitta på tillsammans samt pikade indirekt om ytterligare gemensamma aktiviteter. Jag försökte återigen avstyra middagsinbjudan (känns för intimt) och föreslog istället att jag hängde med honom att klättra nästa gång. Kom sedan på att detta kommer ge honom chansen att obemärkt och skamlöst spana in min häck underifrån....Jag får trösta mig med att det även kommer ge mig tillfälle att spana in hans också, kompensera för att jag inte gjorde det idag, he he.

Efter att vi kramats hej då gick jag till min tunnelbana och kände mig nöjd med trevliga timmar tillsammans men varken upprymd eller pirrig. Det känns liksom inget särskilt mer än att jag känner mig smickrad av hans tydliga förtjusning. Trots att han är en jättego karl som har en hel del gemensamt med mig är det ändå något som fattas (personlig "styrka" / självkänsla??) för att det ska klicka för mig. Men eftersom han ändå verkar så bra och är sådant trevligt sällskap ska jag träffa honom igen. Kanske blir det annorlunda om vi spenderar lite mer tid tillsammans. Fast innan dess måste jag nog vara tydlig med att jag ännu inte vet om hans förtjusning är besvarad.

En kompis som är barnmorska berättade om en kvinna som insisterat på att ta med sig moderkakan hem efter att ha fött sitt första barn. Väl hemma gjorde hon baconinlindade grillspett av moderkakan. Historien förtäljer ej om även pappan åt av denna anrättning, men det känns hur som helst ganska utstuderat (och frånstötande) att förtära en del av sig själv på detta sätt. Yuck!

Efter en paus under årets mörkaste månader tog jag mig i kragen för ett par veckor sedan och blev lite mer aktiv på internetdejtingsajten. Som jag redan skrivit tidigare resulterade det främst i skamliga förslag av skumma typer, men även en och annan normal man. En kille som skrev till mig om backgammon fångade mitt intresse och bevärdigades med ett svar från mig. Det verkade som vi hade en del gemensamma intressen även om han är i äldsta laget (40). Efter någon veckas mailande bestämde vi oss för att ses en kväll efter jobbet.

I torsdags möttes vi på ett gathörn på Söder. Det första som slog mig var att han var liten. Nåväl, jag hade högklackade stövlar på mig så lite längre än mig är han kanske (inte för att det egentligen spelar någon roll). Han var  lite nervös och flackade med blicken medan vi hälsade på varandra och småpratade lite. Vi gick sedan  satte oss vid ett fönsterbord på Imperiets övervåning (riktigt ok ställe för övrigt). Han slappnade som tur är snart av (måste vara min naturliga och avspända personlighet som smittade av sig, he he) och samtalet flöt på helt utan problem. Jag vet inte om det kan ha varit de två vinglasen jag drack i kombination med en tidigare löptur och knappt någon middag som gjorde det men vi hade riktigt trevligt. Tiden gick fort och vi hann prata om allt från tidigare förhållanden och resor till brandsäkerhet. Det här verkar vara en bra kille så en återträff får det bli. Fast utan alkohol nästa gång....

Snödroppar och krokusar blommar. Gulsparven har börjat sjunga på Lovön. Det finns antydningar till knoppar på en del buskar. Och jag börjar känna mig lite smått redo för nya friska tag på dejtingfronten.