Hmm.....

Jag talar om kalsipper med pungficka. Lokaltidningen Vi i Vasastan har haft två artiklar om dessa underverk och rubrikerna fick mig att fnissa högt:  "Peter bryr sig om din pung" och "Peters pungficka lanseras utomlands".

Vad är då detta för påhitt? Jo, de här fillingarna har en liten ficka för paketet som gör svalkar, minimerar pungsvett och klämrisk. Inte nog med detta, paketet samlas och formas på ett schysst sätt. Vilken grej! Enligt uppfinnaren själv, Peter Söderström, är kalsongerna särskilt populära bland köksarbetare. En kock hade tydligen berättat att han brukade undvika svettklibbiga kalsonger genom att smörja bollarna med Maizena mjöl. Lite ofräscht va?

På www.frigounderwear.se kan du läsa mer. På hemsidan hävdar man att följande filmklipp kläckte idén till pungfickan: Se film

Våren. Värmen. Ljuset. De bästa sex månaderna av året har nu officiellt börjat i och med omställningen till sommartid. Och med ljuset och de senaste två dagarnas vårväder verkar alla vintertrötta människor vakna upp. Leenden och blickar, solstrålar som värmer. Är det bara jag eller är det  vårkänslorna som börjat spralla? På promenaden hem från tunnelbanan glittrade jag med ögonen med både en och annan man. Härligt, nu börjar det!

Några våriga blommor jag fotade hemma idag.

När jag åker hem från stallet brukar jag passa på att handla mat på vägen. När jag skulle betala visade sig att köpet ej medgavs på mitt kontokort och jag hade inga kontanter. Så det var inte annat än att stoppa upp hela kön - och den var inte liten den - i typ 5 minuter medan jag ringde telefonbanken och förde över pengar. Om blickar kunde döda hade jag varit död flera gånger om vid det laget. Pinsamt!!

I fredags fick jag ett litet psykbryt och för första gången på länge så KÄNDE jag något. Alltså sådana där känslor. Det var en liten kommentar från mitt ex som säkert inte var illa menad men som verkligen tog törn och fick mig ur balans. När sprickan i fasaden väl var ett faktum så vällde alla  andra känslor jag undvikit att känna fram. Det var så illa att jag ringde upp mitt ex och förutom att reda ut den där kommentare så svamlade jag ur mig en massa annat jobbigt med tårarna brännande bakom ögonlocken. Hela lördagen kände jag mig nere och tankarna malde och malde.

Jag försöker hela tiden övertala mig själv att allt är så bra, att jag är så glad och stark och nöjd med livet, vilken frihet det är att göra precis vad jag vill med min tid och mitt liv. Det är liksom ett inre mantra som jag haft i många år "jag är så nöjd och glad, så nöjd och glad, nöjd och glad, jättenöjd och skitglad...yada yada yada"  

Fast jag tycker ju inte det egentligen. Jag vill inte ha nån jäkla frihet och jag känner mig varken särskilt nöjd eller glad. Jag ser inte fram emot helgerna längre för det är så jobbigt (på flera sätt) att se till att man har saker att göra och folk att träffa. Jag känner mig vilsen och vet inte vad jag vill med någonting.

Det är inte heller så att jag är desperat efter ett nytt förhållande. Jag törs ju inte ens flörta och tanken på att jag skulle träffa någon känns på något konstigt sätt helt orimlig och jag vet inte vad jag ska göra åt den där känslan. Om jag bara måste vänta ut den och låta den gå över av sig självt. Jo, jag vet att man känner så ibland och att man SÅ KLART kommer att träffa någon så småningom ändå - bla bla bla. Sist jag kände så här träffade jag ju min första stora kärlek som inte gav upp (trots min initiala skräck och dumpningsförsök) så jag kanske borde ta det som ett gott tecken. Men nej...det har jag svårt att göra. Jag undrar dock om jag kommer kunna bli förälskad på riktigt igen. Jag är tveksam till om mitt bepansrade,vallgravsomringade, taggtrådsförsedda, hårt bevakade skal kommer tillåta mig släppa ner garden och känna några känslor. Troligtvis inte, eller om det händer så blir det väl inte förrän efter otaliga plus- och minuslistor, SWOT-analyser och astrologirapporter och då har det ofta redan gått så pass mycket tid att man missat förälskelsetåget. Och av det tåget går det just inte så många avgångar.

Jag är så frustrerad! Jag vet inte alls vart jag är på väg. Jag trivs inte alls med min situation just nu men det finns inget jag kan göra mer än att acceptera den och försöka göra det bästa av den. Och det är det jag försökt göra i tre månaders tid nu, men det går inget vidare det måste jag erkänna. Dessutom ställer jag så otroligt höga krav på mig själv och sätter upp fåniga regler som jag inte klarar av att följa vilket gör att jag bara blir besviken och arg på mig själv. Jag är så trött på mig själv att jag alltid försöker vara Fröken Duktig, till och med inför mig själv!

Fy sjutton, vilket gnäll! Om jag fortsätter i den här stilen kan jag lika gärna gå ut i skogen och gräva mig en grop. Men det ska jag ju inte göra så klart. Inte då. Det kan ju inte en Fröken Duktig göra! Nej, nu har jag spytt ut all galla så jag kan fortsätta att vara glad och nöjd som vanligt.

Idag när jag var ute och red i snålblåsten blev jag glatt överraskad av att se både starar, tofsvipor, omrvråk och blommande snödroppar. Tycker synd om de stackars vårfåglarna nu när vädret ska bli kallare igen, men förhoppningsvis kommer vårvädret snart tillbaka. Jag längtar redan till nästa lördags ridtur!

Stöd Svenska Naturskyddsföreningen att skydda Sveriges alla gammleksogar genom att skriva på deras namninsamling som kommer att lämnas till Regeringen. Över 6500 personer har skrivit under hittills.

http://www.skyddaskogen.se/upprop

Nu är våren på god väg. För att inviga den nya årstiden började jag igår med att ta fram cykeln samt shoppa lite nya kläder och skor. Idag har jag varit ute på årets första löptur och orkade faktiskt med 5 km i Hagaparken vilket jag är mycket nöjd med. Dessutom cyklade jag dit och tillbaka. Det låg fortfarande is på Brunnsviken men i strandkanten badade två kråkor av nöd och lust i smältvattnet. Fullt av människor ute som njöt av vårsolen. Jag ska ge mig ut i vårsolen igen och traska in till stan. Härligt!

Äntligen börjar jag bli frisk! Det är så skönt att ha lite normal energinivå igen och jag längtar efter att få träna igen (imogon). Nu blir det nya friska tag, jajamän!

Det är min namnsdag idag (tydligen) och jag tror aldrig att jag fått så många gratulationer på en namnsdag förut. Två kort i posten, mamma och pappa har ringt, brorsan, min moster och två kompisar har gratulerat per sms. Jag känner mig riktigt omtyckt!

Bortsett från sjukdom och liten deppattack på fredagkvällen har senaste veckan varit väldigt bra. Mycket beror nog på att jag blivit involverad i ett nytt projekt på jobbet som jag dessutom får sköta ganska självständigt. Utöver det har det varit fullt upp med övriga arbetsuppgifter och jag tycker ju att det är som roligast att jobba när det är mycket att göra.

På tal om arbetet, tills nästa after-work har jag fått i uppdrag att göra en topp-3 lista över de snyggaste killarna på kontoret (verkar vara någon slags tradition bland kollegorna). Det borde ju vara lätt på ett kontor med mer än 300 personer, men saken är den att jag visst är lite dålig på att se mig omkring där. Dessutom verkar jag ha något automtiskt filter som "förfular" de killar jag vet inte är singlar. Imorgon på lunchen skall jag låta blicken vandra och se om jag kan börja jobba på min lista.

Igår träffade jag mitt ex på middag, film och mys. Vi har träffats ett par gånger senaste månaden. Första två gångerna uppförde vi oss väldigt korrekt mot varandra. Vi lyckades dock inte hålla vårt umgånge på endast vänskaplig nivå särskilt länge.... Igår hade vi bestämt i förväg att ses till min förargelse. Jag hade nämligen sagt till mig själv att det är helt ok att träffa honom så här så länge vi inte börjar planera att vi ska ses. Det är ju inte meningen att han ska vara en del av mitt liv längre. Det var ännu mer förgrymmande att det dessutom var jag som föreslog att ses för flera dagar sen. Jag är verkligen helt värdelös på att följa mina egna råd till mig själv - det är mycket roligare att följa impulser från dag till dag, he he.

Jag vet inte riktigt vad vi håller på med, men det funkar konstigt nog. Än så länge i alla fall. Det är skönt att ha möjlighet till lite närhet och att få bry sig om någon även som singel. Det är också väldigt roligt att få laga lite goda middagar. Men visst, frågan är om man saknar närheten MER när man med jämna mellanrum blir påmind om hur härligt det är eller om det kännsLÄTTARE att vara singel för att man får en del av närhetsbehovet tillfredställt? Sen är det ju även en risk att man inte blir känslomässigt tillgänglig för någon ny om man träffas för ofta. Jag tror dock att jag har läget under hyfsad kontroll. Jag känner mig ändå inte mogen för något nytt förhållande än. Jag vill helst inte aktivt leta den här gången utan bara leva mitt liv som vanligt och hoppas på att jag stöter på mannen med stort M någon dag, någonstans när jag minst anar det. I wish!

Idag hörde jag en koltrast som sjöng när jag gick från jobbet. Härligt, härligt! Undrar om jag inte kan börja cykla till jobbet snart..

Igår kväll strax efter midnatt var jag på väg hem efter melodifestivalsmiddag hos en kompis. När jag gick uppför min gata kikade jag upp på månen och blev alldeles paff. Det var fullmåne, men den var alldeles mörkt roströd. Fascinerad stod jag på trottoaren och betraktade himlakroppen under en lång stund.

Jag hade helt missat att det skulle vara månförmörkelse. Månförmörkelse har tydligen inte hänt sedan 2004 så det känns roligt att jag av bara slumpen fick bevittna detta. Nästa chans till att få se en månförmörkelse är tydligen 28 augusti i år.

Hängde med tre kollegor på ett par öl efter jobbet igår trots att hälsan inte var på topp - jag hade lock för öronen, hes röst och kände mig allmänt ofräsch och tråkig. Vet inte om det var därför, men jag lyckades inte få till en enda flirt - vilket kanske delvis berodde på att det var rätt glest med grabbs på stället. Trots att jag hade det jättetrevligt med mina kollegor så kände jag mig alldeles nere när jag styrde kosan hemåt vid 22-tiden.

Det känns patetiskt att bli så depp av att inte lyckas få någon uppmärksamhet av det motsatta könet, men jag måste medge att en stor anledning till varför jag går ut nu för tiden är för att jag hoppas få spana och bli inspanad lite. Få lite bekräftelse och känna att jag fortfarande är med i spelet. Förutsättningarna för lite flirt var ju inte de bästa - orutinerad av mig att ens försöka när jag inte ens själv kände mig attraktiv. Ska se till att självkänslan är på topp nästa gång så kanske jag har lite bättre flyt :)

I flera veckor har jag sett fram emot att ha fest hemma hos mig imorgon kväll med mina kollegor. Det har dessutom varit det allmänna samtalsämnet på jobbet hela veckan och alla har sett fram emot det här SÅÅÅ mycket.  Men nu är min partyförmåga så pass nedsatt pga sjukdom att en hel dags matlagning följt av en sen kväll med stora mängder alkohol är det sista jag behöver. Det var inte annat än att jag till mitt stora förtret fick göra hela teamet besviket och ställa in partajet. Fy sjutton vad trist! Känns riktigt deppigt. Jag måste kanske trösta mig med att gå och ta bara ett endaste litet glas vin med några av kollegorna idag....till den där baren där jag pratade med en trevlig kille för ett par veckor sen....

Jag är så trött på att ligga hemma i soffan ännu en kväll. Hela veckan har jag känt mig hängig med nåt i kroppen. Trots att jag bara tagit det lugnt och gått tidigare från jobbet nästan varje dag så mår jag sämre idag. Men jag har ingen feber och är inte tillräckligt sjuk för att behöva stanna hemma från jobbet. Jag mår tillräckligt bra för att känna mig fruktansvärt rastlös och uttråkad. Sådana här kvällar suger det att bara ha tre tv-kanaler!