Hmm.....

Igår träffade jag mitt ex på middag, film och mys. Vi har träffats ett par gånger senaste månaden. Första två gångerna uppförde vi oss väldigt korrekt mot varandra. Vi lyckades dock inte hålla vårt umgånge på endast vänskaplig nivå särskilt länge.... Igår hade vi bestämt i förväg att ses till min förargelse. Jag hade nämligen sagt till mig själv att det är helt ok att träffa honom så här så länge vi inte börjar planera att vi ska ses. Det är ju inte meningen att han ska vara en del av mitt liv längre. Det var ännu mer förgrymmande att det dessutom var jag som föreslog att ses för flera dagar sen. Jag är verkligen helt värdelös på att följa mina egna råd till mig själv - det är mycket roligare att följa impulser från dag till dag, he he.

Jag vet inte riktigt vad vi håller på med, men det funkar konstigt nog. Än så länge i alla fall. Det är skönt att ha möjlighet till lite närhet och att få bry sig om någon även som singel. Det är också väldigt roligt att få laga lite goda middagar. Men visst, frågan är om man saknar närheten MER när man med jämna mellanrum blir påmind om hur härligt det är eller om det kännsLÄTTARE att vara singel för att man får en del av närhetsbehovet tillfredställt? Sen är det ju även en risk att man inte blir känslomässigt tillgänglig för någon ny om man träffas för ofta. Jag tror dock att jag har läget under hyfsad kontroll. Jag känner mig ändå inte mogen för något nytt förhållande än. Jag vill helst inte aktivt leta den här gången utan bara leva mitt liv som vanligt och hoppas på att jag stöter på mannen med stort M någon dag, någonstans när jag minst anar det. I wish!