Drömmar
Ibland är det fascinerande hur hjärnan funkar.... häromdagen på Facebook var det en kille vid namn John som klickat ja på mig på Are you interested? Hans namn fick mina tankar att göra ett snabbt minnesbesök till min barndom och min stora kärlek under låg- och mellanstadiet som också hette John.
Som vuxen har jag väldigt sällan ägnat honom mina tankar bortsett från de ljuva minnena av mellanstadiets tryckardanser på terminens enda klassträff där jag med min öra tryckt mot hans bröst kunde höra rytmen av hans hjärta ackompanjera "True colours" eller "One more try", he he.
Inatt drömde jag att jag träffade John på någon slags fest och efter alla dessa år fanns där forfarande en liten gnista mellan oss. Känslan var tydligt ömsesidigt och det var outtalat helt självklart att något skulle hända mellan oss. Han var väldigt varm och fysisk i drömmen och tog varje tillfälle till kroppskontakt i den trånga baren. Ville gärna att jag skulle stå tätt framför honom när jag beställde så jag kände honom nära bakom mig. Tyvärr stannar drömmen här...hade kunnat bli en intressant fortsättning ;-)
Som vuxen har jag väldigt sällan ägnat honom mina tankar bortsett från de ljuva minnena av mellanstadiets tryckardanser på terminens enda klassträff där jag med min öra tryckt mot hans bröst kunde höra rytmen av hans hjärta ackompanjera "True colours" eller "One more try", he he.
Inatt drömde jag att jag träffade John på någon slags fest och efter alla dessa år fanns där forfarande en liten gnista mellan oss. Känslan var tydligt ömsesidigt och det var outtalat helt självklart att något skulle hända mellan oss. Han var väldigt varm och fysisk i drömmen och tog varje tillfälle till kroppskontakt i den trånga baren. Ville gärna att jag skulle stå tätt framför honom när jag beställde så jag kände honom nära bakom mig. Tyvärr stannar drömmen här...hade kunnat bli en intressant fortsättning ;-)
Tryckare
I fredags var jag på bröllop. Det var hur vackert som helst och hölls utomhus i det varma och strålande sommarvädret. Jag hade en singelkille till bordet som var väldigt trevlig men inget för mig. Senare på kvällen var dansen i full gång och det var en riktigt bra DJ. Jag shakade järnet (som jag så gärna gör när musiken är bra och stämningen är på topp).
Allt eftersom antalet dansande tunnades ut på dansgolvet blev det mer och mer att man dansade med (mot..?) någon särskild. Jag hade turen att få sällskap av en charmig Skånegrabb med busiga blå ögon och schyssta moves. Kvällen avslutades med ett par tryckare och jag var oerhört lycklig att ha en danskavaljer att grabba tag i. Särskilt som jag på många andra fester ensam fått stå och betrakta alla söta par på dansgolvet.
Först ut av låtarna var det "Your song" i versionen av Ewan McGregor från Moulin Rouge. Efter det var det "Han tog av sig sin kavaj, sparka' av sig båda skorna" (vet inte vad den heter). Det visade sig att min danspartner och jag var en ypperlig kombination för pardans. Han hade bra känsla för musiken och höll mig nära, nära. Ska man dansa tryckare så ska man ju vara tryckta mot varandra tycker jag. Han var så pass mycket längre än mig att min tinning var mot hans kind vilket innebar att min näsa hamnade i nivå med hans skjortkrage och där hade jag svårt att motstå frestelsen att sniffa honom på halsen för att bättre insupa hans fräscha doft - en blandning av parfym och kroppsvärme. Det var så härligt att svepa fram över dansgolvet i takt till musiken, jag bara blundade och njöt och önskade att dansen aldrig skulle ta slut. Jag berömde hans dansande och uppskattningen var ömsesidigt. Jag var i hans åsikt väldigt mjuk och följsam på dansgolvet. Tyvärr blev det ingen spännande fortsättning efter dansen. Av killens mycket korrekta uppförande att döma (inte den minsta tillstymmelse till otillbörlig beröring....tyvärr får jag väl tillägga) misstänkte jag att han nog inte var singel. Och den tolkningen visade sig vara korrekt fick jag veta efteråt. Inte för att det spelade någon större roll. Det hade högst lett lite hångel för bortsett från hans, just vid tillfället, tilltalande fysiska närhet intresserade han mig inte nämnvärt och han bodde dessutom utomlands.
Jag kan inte ens påminna mig om när jag sist dansade en riktig, tryckare. De enda minnena som ploppar upp är från ett sportläger i Belgien när jag gick i åttan. Lite tryckardans någon gång i veckan med en fräsch och dansant grabb skulle räcka långt för att tillfreställa (åtminstone en del av) mitt stora närhetsbehov. Det bästa är när man dansar höft mot lår (det låter lite kinky när man ska beskriva det, he he) alltså när benen överlappar varandra så att ens ena ben kliver fram nästan mellan benen på den andra. Som tjej blir det nästan att man liksom grenslar killens ben. Ja, ni tjejer därute som gillar att dansa nära vet vad jag menar :-) Bortsett från att den är väldigt kroppsnära gör denna dansställning det också omöjligt att trampa varandra på fötterna och förhindrar att man slår i knäna.
Jag önskar fler tryckare och mer styrdans för 30-åringar!
Allt eftersom antalet dansande tunnades ut på dansgolvet blev det mer och mer att man dansade med (mot..?) någon särskild. Jag hade turen att få sällskap av en charmig Skånegrabb med busiga blå ögon och schyssta moves. Kvällen avslutades med ett par tryckare och jag var oerhört lycklig att ha en danskavaljer att grabba tag i. Särskilt som jag på många andra fester ensam fått stå och betrakta alla söta par på dansgolvet.
Först ut av låtarna var det "Your song" i versionen av Ewan McGregor från Moulin Rouge. Efter det var det "Han tog av sig sin kavaj, sparka' av sig båda skorna" (vet inte vad den heter). Det visade sig att min danspartner och jag var en ypperlig kombination för pardans. Han hade bra känsla för musiken och höll mig nära, nära. Ska man dansa tryckare så ska man ju vara tryckta mot varandra tycker jag. Han var så pass mycket längre än mig att min tinning var mot hans kind vilket innebar att min näsa hamnade i nivå med hans skjortkrage och där hade jag svårt att motstå frestelsen att sniffa honom på halsen för att bättre insupa hans fräscha doft - en blandning av parfym och kroppsvärme. Det var så härligt att svepa fram över dansgolvet i takt till musiken, jag bara blundade och njöt och önskade att dansen aldrig skulle ta slut. Jag berömde hans dansande och uppskattningen var ömsesidigt. Jag var i hans åsikt väldigt mjuk och följsam på dansgolvet. Tyvärr blev det ingen spännande fortsättning efter dansen. Av killens mycket korrekta uppförande att döma (inte den minsta tillstymmelse till otillbörlig beröring....tyvärr får jag väl tillägga) misstänkte jag att han nog inte var singel. Och den tolkningen visade sig vara korrekt fick jag veta efteråt. Inte för att det spelade någon större roll. Det hade högst lett lite hångel för bortsett från hans, just vid tillfället, tilltalande fysiska närhet intresserade han mig inte nämnvärt och han bodde dessutom utomlands.
Jag kan inte ens påminna mig om när jag sist dansade en riktig, tryckare. De enda minnena som ploppar upp är från ett sportläger i Belgien när jag gick i åttan. Lite tryckardans någon gång i veckan med en fräsch och dansant grabb skulle räcka långt för att tillfreställa (åtminstone en del av) mitt stora närhetsbehov. Det bästa är när man dansar höft mot lår (det låter lite kinky när man ska beskriva det, he he) alltså när benen överlappar varandra så att ens ena ben kliver fram nästan mellan benen på den andra. Som tjej blir det nästan att man liksom grenslar killens ben. Ja, ni tjejer därute som gillar att dansa nära vet vad jag menar :-) Bortsett från att den är väldigt kroppsnära gör denna dansställning det också omöjligt att trampa varandra på fötterna och förhindrar att man slår i knäna.
Jag önskar fler tryckare och mer styrdans för 30-åringar!
Jag fick mig en liten törn
Ja det har varit total radiotystnad här och detsamma gäller på dejtingfronten. Det blev aldrig någon träff med den spännande killen från tåget, han fick kalla fötter och drog sig ur med ursäkten att han blivit singel bara en månad tidigare och inte kände att det var dags för nåt dejtande än. Vet inte om det var ärligt eller om han helt enkelt inte var intresserad av mig. Hur som helst blev jag jättebesviken. Så himla typiskt när jag för första gången sen jag blev singel faktiskt kände att det tändes ett intresse från min sida.
Besvikelsen gjorde att jag helt tappade gnistan. Jag har haft ett uppehåll på dejtingsajten och inte orkat engagera mig. Jag ställde istället mitt hopp till att träffa nån i riktiga livet. Jag har knutit mina förhoppningar till två bröllopsfester och till kajakpaddling med Friluftsfrämjandet. De två gånger jag paddlat hittills har det bara varit en massa 40-åriga kvinnor. En av bröllopsfesterna är avklarad utan så mycket som en spännande singelkille i sikte. Så det ser inte så lovande ut på den fronten.
Nåväl, men det vackra sommarvädret och de ljusa kvällarna blir jag depp av att vara ensam och inte göra något på kvällarna. Så nu ska jag kanske ge internetdejtingen en chans till.
Besvikelsen gjorde att jag helt tappade gnistan. Jag har haft ett uppehåll på dejtingsajten och inte orkat engagera mig. Jag ställde istället mitt hopp till att träffa nån i riktiga livet. Jag har knutit mina förhoppningar till två bröllopsfester och till kajakpaddling med Friluftsfrämjandet. De två gånger jag paddlat hittills har det bara varit en massa 40-åriga kvinnor. En av bröllopsfesterna är avklarad utan så mycket som en spännande singelkille i sikte. Så det ser inte så lovande ut på den fronten.
Nåväl, men det vackra sommarvädret och de ljusa kvällarna blir jag depp av att vara ensam och inte göra något på kvällarna. Så nu ska jag kanske ge internetdejtingen en chans till.
Napp på tåget
Jag var i Åre en långhelg nyligen med ett gäng kollegor. Tyvärr väldigt få grabbar med och ingen spännande. Åre var fullt av män och som tjej var man eftersökt och uppvaktad. Efter ett par öl på after-skin fanns inga spärrar hos dessa män som limmade till tusen. Herregud! Men i sällskap av kollegor kände jag mig inte helt upplagd för att flirta så det hela begränsades till lite bugg i slalompjäxor med en glad skåning samt lite kroppskontakt med manliga kollegor i trängseln framför scenen (jo, man måste vara så nära scenen som möjligt på after-ski!!).
Trött i kroppen av skidåkning och flera nätters sömnbrist, hes röst och med halvsunkiga kläder bar det sedan hem med tåg på söndagen. Vi kollegor hade blivit lite utspridda och jag delade därför kupé även med några främlingar. Först intogs kupén av två stadiga män i 50-årsåldern. Strax före avgång kom den sista passageraren till kupén - en välklädd, snygg kille i min ålder. Han skulle sitta snett mittemot mig. Wow, tänkte jag, det här kan bli en trevlig tågresa.
Alla i kupén inledde snart samtal om vad man gjort i Åre, om vädret, ditten och datten. När vi rullat ett tag och alla blivit lite eftermiddagssega tänkte killen kolla på film på datorn. Min kollega som satt bredvid honom fick dela hörlurar och titta med. Jag blev lite avis, men mest tyckte jag att det var trist att inte få tillfälle att snacka med honom på två timmar. När filmen var slut återupptogs samtalet i kupén. Den ena av de medelålders männen hade massor av otroliga och roliga berättelser som vi skrattade gott åt. Ju närmare Stockholm vi kom desto mer snackades det och desto mer riktade sig killen till mig när han pratade. Jag nappade på alla chanser att göra ett gott och intressant intryck och tror jag plockade hem några poäng genom mina kunskaper om utfodring av grisar. En del blickar utbyttes (fick jag för mig i alla fall) och för min del tyckte jag det klickade lite i personkemin.
Det här var en kille jag skulle vilja träffa igen. Jag kunde inte låta bli att le inombords och tänka för mig själv att det just var så här man borde träffa någon, när man minst förväntade det på det mest oväntade stället. Frågan var bara hur jag i trängseln och sällskapet skulle få chans att diskret föreslå ett nummerbyte. Jag hade tidigt utformat min plan B om tillfället för nummerbyte inte skulle infinna sig (vilket det inte heller gjorde i all kalabalik vid ankomsten till Stockholm). Plan B baserades på faktumet att hans namn stått på locket till hans laptop och han hade berättat var han jobbade.
I veckan som följde exekuterades så Plan B - jag gissade hans jobb e-mail och skickade iväg ett kort mail där jag skrev att jag gärna ville fortsätta konversationen om grismat någon annan gång. Inget svar kom. Inte nästa dag heller. Jag var säker på att jag gått bet. Men vad sjutton, det var värt ett försök. Men tredje dagen dök det upp ett glatt svar med förslag om att ses på efterföljande måndag (han var bortrest till och med söndagen). Jag blev riktigt uppspelt och mina förväntningar sköt genast i höjden. Men på resten av veckan fick jag inget svar från honom på min fråga om när och var vi skulle ses.
Försiktig och själv-beskyddande som jag är började jag ställa in mig på att han skulle dra sig ur. För säkerhets skull. Därför blev jag inte förvånad när jag på måndagen fick ett mail där han ställde in träffen pga körigt på jobbet och tjänsteresa utan att föreslå ett nytt datum. Jag tolkade det som att han försökte dra sig ur med hjälp av undanflykter för att sedan låta det rinna ut ur sanden. Trots att han skrev att han var ledsen över att behöva ställa in. Jag svarade att jag skulle åka bort till och med söndagen och undrade om vi skulle flytta träffen till måndagen efter och då svarade han genast att den måndagen såg lovande ut. Så kanske finns det ett litet hopp trots allt.
Trött i kroppen av skidåkning och flera nätters sömnbrist, hes röst och med halvsunkiga kläder bar det sedan hem med tåg på söndagen. Vi kollegor hade blivit lite utspridda och jag delade därför kupé även med några främlingar. Först intogs kupén av två stadiga män i 50-årsåldern. Strax före avgång kom den sista passageraren till kupén - en välklädd, snygg kille i min ålder. Han skulle sitta snett mittemot mig. Wow, tänkte jag, det här kan bli en trevlig tågresa.
Alla i kupén inledde snart samtal om vad man gjort i Åre, om vädret, ditten och datten. När vi rullat ett tag och alla blivit lite eftermiddagssega tänkte killen kolla på film på datorn. Min kollega som satt bredvid honom fick dela hörlurar och titta med. Jag blev lite avis, men mest tyckte jag att det var trist att inte få tillfälle att snacka med honom på två timmar. När filmen var slut återupptogs samtalet i kupén. Den ena av de medelålders männen hade massor av otroliga och roliga berättelser som vi skrattade gott åt. Ju närmare Stockholm vi kom desto mer snackades det och desto mer riktade sig killen till mig när han pratade. Jag nappade på alla chanser att göra ett gott och intressant intryck och tror jag plockade hem några poäng genom mina kunskaper om utfodring av grisar. En del blickar utbyttes (fick jag för mig i alla fall) och för min del tyckte jag det klickade lite i personkemin.
Det här var en kille jag skulle vilja träffa igen. Jag kunde inte låta bli att le inombords och tänka för mig själv att det just var så här man borde träffa någon, när man minst förväntade det på det mest oväntade stället. Frågan var bara hur jag i trängseln och sällskapet skulle få chans att diskret föreslå ett nummerbyte. Jag hade tidigt utformat min plan B om tillfället för nummerbyte inte skulle infinna sig (vilket det inte heller gjorde i all kalabalik vid ankomsten till Stockholm). Plan B baserades på faktumet att hans namn stått på locket till hans laptop och han hade berättat var han jobbade.
I veckan som följde exekuterades så Plan B - jag gissade hans jobb e-mail och skickade iväg ett kort mail där jag skrev att jag gärna ville fortsätta konversationen om grismat någon annan gång. Inget svar kom. Inte nästa dag heller. Jag var säker på att jag gått bet. Men vad sjutton, det var värt ett försök. Men tredje dagen dök det upp ett glatt svar med förslag om att ses på efterföljande måndag (han var bortrest till och med söndagen). Jag blev riktigt uppspelt och mina förväntningar sköt genast i höjden. Men på resten av veckan fick jag inget svar från honom på min fråga om när och var vi skulle ses.
Försiktig och själv-beskyddande som jag är började jag ställa in mig på att han skulle dra sig ur. För säkerhets skull. Därför blev jag inte förvånad när jag på måndagen fick ett mail där han ställde in träffen pga körigt på jobbet och tjänsteresa utan att föreslå ett nytt datum. Jag tolkade det som att han försökte dra sig ur med hjälp av undanflykter för att sedan låta det rinna ut ur sanden. Trots att han skrev att han var ledsen över att behöva ställa in. Jag svarade att jag skulle åka bort till och med söndagen och undrade om vi skulle flytta träffen till måndagen efter och då svarade han genast att den måndagen såg lovande ut. Så kanske finns det ett litet hopp trots allt.
Så smickrande & återseende
Aaaaawwww.... Idag fick jag ett mess från den senaste dejten som fick nobben i påskas. Han skrev att han saknade vårt detjande (fast det var ju bara 3 dejter) och i lördags hade han varit på en dejt med en annan tjej men det enda som hände var att han tänkte på mig och hur mycket mysigare jag var jämfört med henne. Det värmer så klart gott att höra och jag hade gärna velat höra lite mer uförligt exakt hur mycket mysigare jag är och på vilket sätt , he he. Det är ju inte för utan att man nästan blir lite välvilligt inställd till grabben. Himla synd att jag inte blev förjust i honom, han verkar ju så go!
En smårolig sak är att det dykt upp en kille på nätdejtingen som jag mailade lite med för över två år sen när jag senast var igång. Han verkar dock vara av den superromantiska typen, kommer fortfarande ihåg att han kontaktade mig första gången med en dikt (som dessutom var halvt smått erotisk), sånt går inte riktigt hem hos mig tyvärr. Bortsett från det kommer jag inte ihåg mycket om honom fast han minns desto mer om mig - till och med vilken kameramodell jag hade förr. Så nu tror han att det är grönt ljus för dejt men jag känner mig inte alls upplagd för nåt internetdejtande just nu, särskilt inte med en superromantisk typ.
Det är lite märkligt hur man förändras, för två år sen tyckte jag han verkade mycket mer intressant än vad jag gör nu. Eller så är det bara för att jag känner mig allmänt oengagerad i nätdejtingen för tillfället. Jag vill ragga på lite boys in real life känner jag.
En smårolig sak är att det dykt upp en kille på nätdejtingen som jag mailade lite med för över två år sen när jag senast var igång. Han verkar dock vara av den superromantiska typen, kommer fortfarande ihåg att han kontaktade mig första gången med en dikt (som dessutom var halvt smått erotisk), sånt går inte riktigt hem hos mig tyvärr. Bortsett från det kommer jag inte ihåg mycket om honom fast han minns desto mer om mig - till och med vilken kameramodell jag hade förr. Så nu tror han att det är grönt ljus för dejt men jag känner mig inte alls upplagd för nåt internetdejtande just nu, särskilt inte med en superromantisk typ.
Det är lite märkligt hur man förändras, för två år sen tyckte jag han verkade mycket mer intressant än vad jag gör nu. Eller så är det bara för att jag känner mig allmänt oengagerad i nätdejtingen för tillfället. Jag vill ragga på lite boys in real life känner jag.
Gravidchock
Igår var det Barnmorskorna på SVT 1. Idag var jag på möhippeplanering där två tjejer som båda är flera år yngre än mig gick med magarna i vädret. Den ena av dem väntade sitt andra barn.
Om jag känner att jag ligger lite efter? NÄÄÄÄÄÄ
Om jag känner mig en liten gnutta olycklig över att vara den enda av alla deltagarna som var singel? NÄÄÄÄÄÄ
Inte ens med tanke på att jag var äldst? SÄLLAN
Om jag känner att jag ligger lite efter? NÄÄÄÄÄÄ
Om jag känner mig en liten gnutta olycklig över att vara den enda av alla deltagarna som var singel? NÄÄÄÄÄÄ
Inte ens med tanke på att jag var äldst? SÄLLAN
Det blev nobben...igen
Nä, det vill sig inte riktigt. Ingen lyckas väcka min beundran eller orsaka nåt pirr. Det börjar bli långrandigt det här med nätdejting.
Inget särskilt fel på sista snubben heller, bara kändes inget och ingen attraktion fanns det att tala om heller. Lite väl på var han och det är aldrig bra. Och lite för mjuk och snäll, en sån som skulle kunna låta mig köra över honom - det är definitivt inte bra. Been there, done that och det var ingen vacker syn, he he.
Eh...nya, friska tag...?
Inget särskilt fel på sista snubben heller, bara kändes inget och ingen attraktion fanns det att tala om heller. Lite väl på var han och det är aldrig bra. Och lite för mjuk och snäll, en sån som skulle kunna låta mig köra över honom - det är definitivt inte bra. Been there, done that och det var ingen vacker syn, he he.
Eh...nya, friska tag...?
Andra chansen för första dejten
En och en halv vecka sen första träffen var det dags för en träff igen. Under denna tid har det både mailats och messats flitigt - han har varit väldigt tydlig med sitt intresse och inte blygts att avslöja att han längtat till vår nästa träff. Ganska gulligt!
Aktiviteten var brunch på Mosebacke (hans förslag) och idag hade jag inga klackar på mig. Det var god mat, bra jazzband, mycket folk och stundtals hög musik, men det var inget som störde oss i vårt pladder. Än en gång var det mycket trevligt och lättsamt, fyra timmar flöt på utan att det kändes segt. Han var gentleman och hämtade dricka åt mig - när han skulle fråga vilken juice han ville ha så sa han mitt namn. Jag har kommit på att jag verkligen gillar när killar säger mitt namn till mig.
Jag försökte medvetet kolla in honom: jag spanade in hans händer (lite håriga, det är manligt), begrundade hans få åldersrynkor och konstaterade att hans tänder var vita och fina. Jag glömde dock kolla hans häck när han gick till toa - det var orutinerat av mig, eller också ett tecken på att hans bak intresserade mig föga. Trots att inget under dejten talade till hans nackdel så berördes jag inte riktigt av hans sällskap. Han har inte gjort något verkligt intryck på mig. Vi pratade mycket men samtalet var kanske ganska ytligt och ledde inte till några spännande diskussioner eller intima detaljer.
Han drog ut på träffen så länge han kunde (vi hade båda tider att passa) och nämnde flera saker han ville att vi skulle hitta på tillsammans samt pikade indirekt om ytterligare gemensamma aktiviteter. Jag försökte återigen avstyra middagsinbjudan (känns för intimt) och föreslog istället att jag hängde med honom att klättra nästa gång. Kom sedan på att detta kommer ge honom chansen att obemärkt och skamlöst spana in min häck underifrån....Jag får trösta mig med att det även kommer ge mig tillfälle att spana in hans också, kompensera för att jag inte gjorde det idag, he he.
Efter att vi kramats hej då gick jag till min tunnelbana och kände mig nöjd med trevliga timmar tillsammans men varken upprymd eller pirrig. Det känns liksom inget särskilt mer än att jag känner mig smickrad av hans tydliga förtjusning. Trots att han är en jättego karl som har en hel del gemensamt med mig är det ändå något som fattas (personlig "styrka" / självkänsla??) för att det ska klicka för mig. Men eftersom han ändå verkar så bra och är sådant trevligt sällskap ska jag träffa honom igen. Kanske blir det annorlunda om vi spenderar lite mer tid tillsammans. Fast innan dess måste jag nog vara tydlig med att jag ännu inte vet om hans förtjusning är besvarad.
Aktiviteten var brunch på Mosebacke (hans förslag) och idag hade jag inga klackar på mig. Det var god mat, bra jazzband, mycket folk och stundtals hög musik, men det var inget som störde oss i vårt pladder. Än en gång var det mycket trevligt och lättsamt, fyra timmar flöt på utan att det kändes segt. Han var gentleman och hämtade dricka åt mig - när han skulle fråga vilken juice han ville ha så sa han mitt namn. Jag har kommit på att jag verkligen gillar när killar säger mitt namn till mig.
Jag försökte medvetet kolla in honom: jag spanade in hans händer (lite håriga, det är manligt), begrundade hans få åldersrynkor och konstaterade att hans tänder var vita och fina. Jag glömde dock kolla hans häck när han gick till toa - det var orutinerat av mig, eller också ett tecken på att hans bak intresserade mig föga. Trots att inget under dejten talade till hans nackdel så berördes jag inte riktigt av hans sällskap. Han har inte gjort något verkligt intryck på mig. Vi pratade mycket men samtalet var kanske ganska ytligt och ledde inte till några spännande diskussioner eller intima detaljer.
Han drog ut på träffen så länge han kunde (vi hade båda tider att passa) och nämnde flera saker han ville att vi skulle hitta på tillsammans samt pikade indirekt om ytterligare gemensamma aktiviteter. Jag försökte återigen avstyra middagsinbjudan (känns för intimt) och föreslog istället att jag hängde med honom att klättra nästa gång. Kom sedan på att detta kommer ge honom chansen att obemärkt och skamlöst spana in min häck underifrån....Jag får trösta mig med att det även kommer ge mig tillfälle att spana in hans också, kompensera för att jag inte gjorde det idag, he he.
Efter att vi kramats hej då gick jag till min tunnelbana och kände mig nöjd med trevliga timmar tillsammans men varken upprymd eller pirrig. Det känns liksom inget särskilt mer än att jag känner mig smickrad av hans tydliga förtjusning. Trots att han är en jättego karl som har en hel del gemensamt med mig är det ändå något som fattas (personlig "styrka" / självkänsla??) för att det ska klicka för mig. Men eftersom han ändå verkar så bra och är sådant trevligt sällskap ska jag träffa honom igen. Kanske blir det annorlunda om vi spenderar lite mer tid tillsammans. Fast innan dess måste jag nog vara tydlig med att jag ännu inte vet om hans förtjusning är besvarad.
Årets första dejt
Efter en paus under årets mörkaste månader tog jag mig i kragen för ett par veckor sedan och blev lite mer aktiv på internetdejtingsajten. Som jag redan skrivit tidigare resulterade det främst i skamliga förslag av skumma typer, men även en och annan normal man. En kille som skrev till mig om backgammon fångade mitt intresse och bevärdigades med ett svar från mig. Det verkade som vi hade en del gemensamma intressen även om han är i äldsta laget (40). Efter någon veckas mailande bestämde vi oss för att ses en kväll efter jobbet.
I torsdags möttes vi på ett gathörn på Söder. Det första som slog mig var att han var liten. Nåväl, jag hade högklackade stövlar på mig så lite längre än mig är han kanske (inte för att det egentligen spelar någon roll). Han var lite nervös och flackade med blicken medan vi hälsade på varandra och småpratade lite. Vi gick sedan satte oss vid ett fönsterbord på Imperiets övervåning (riktigt ok ställe för övrigt). Han slappnade som tur är snart av (måste vara min naturliga och avspända personlighet som smittade av sig, he he) och samtalet flöt på helt utan problem. Jag vet inte om det kan ha varit de två vinglasen jag drack i kombination med en tidigare löptur och knappt någon middag som gjorde det men vi hade riktigt trevligt. Tiden gick fort och vi hann prata om allt från tidigare förhållanden och resor till brandsäkerhet. Det här verkar vara en bra kille så en återträff får det bli. Fast utan alkohol nästa gång....
I torsdags möttes vi på ett gathörn på Söder. Det första som slog mig var att han var liten. Nåväl, jag hade högklackade stövlar på mig så lite längre än mig är han kanske (inte för att det egentligen spelar någon roll). Han var lite nervös och flackade med blicken medan vi hälsade på varandra och småpratade lite. Vi gick sedan satte oss vid ett fönsterbord på Imperiets övervåning (riktigt ok ställe för övrigt). Han slappnade som tur är snart av (måste vara min naturliga och avspända personlighet som smittade av sig, he he) och samtalet flöt på helt utan problem. Jag vet inte om det kan ha varit de två vinglasen jag drack i kombination med en tidigare löptur och knappt någon middag som gjorde det men vi hade riktigt trevligt. Tiden gick fort och vi hann prata om allt från tidigare förhållanden och resor till brandsäkerhet. Det här verkar vara en bra kille så en återträff får det bli. Fast utan alkohol nästa gång....
Jag drar till mig FEL typer
Jag fattar inte ett skvatt. Trots en seriös beskrivning på internetdejtingen får jag de mest syndiga och fräcka meddelanden.
Först en förfrågan från tre stycken kroppsbyggare som ville ha en undergiven kvinna att dela på. Och jag tror inte det var scones och afternoon tea de var ute efter. Lite senare samma dag får jag ett meddelande från en man i övre medelåldern som helt sonika inleder sin text med att förklara att han blir kåt på mig och hoppas jag gillar dominanta och erfarna män. Inte nog med det, hans nick var "Fitt-tuktaren". Charmigt! Sist i ordningen, en dominant 42-årig man som "gillar vad han ser" och undrar om vi kan ses . Fan, inte konstigt att man är singel!!
På den andra extremen är mupparna - (de som gillar fantasy, meka med bilen/MC:n, inte kan laga mat, lyssnar på techno/hårdrock), de med barn, samt smågrabbarna i yngre 20-års åldern. Det går fett bort. Tyvärr. Jag försöker vara mindre kritisk och mer öppen för killar som faller utanför ramen av det jag normalt sett skulle säga ger plus i kanten. Det går visst inte så bra :)
Först en förfrågan från tre stycken kroppsbyggare som ville ha en undergiven kvinna att dela på. Och jag tror inte det var scones och afternoon tea de var ute efter. Lite senare samma dag får jag ett meddelande från en man i övre medelåldern som helt sonika inleder sin text med att förklara att han blir kåt på mig och hoppas jag gillar dominanta och erfarna män. Inte nog med det, hans nick var "Fitt-tuktaren". Charmigt! Sist i ordningen, en dominant 42-årig man som "gillar vad han ser" och undrar om vi kan ses . Fan, inte konstigt att man är singel!!
På den andra extremen är mupparna - (de som gillar fantasy, meka med bilen/MC:n, inte kan laga mat, lyssnar på techno/hårdrock), de med barn, samt smågrabbarna i yngre 20-års åldern. Det går fett bort. Tyvärr. Jag försöker vara mindre kritisk och mer öppen för killar som faller utanför ramen av det jag normalt sett skulle säga ger plus i kanten. Det går visst inte så bra :)
Drömtydning
Senaste nätterna har mina drömmar präglats av ett och samma tema: att jag har värsta flörten med en kille (det har varit olika killar i drömmarna, inte någon jag känner) och han besvarar flörten och vi rör vid varandra för första gången. Ena gången småbråkade jag och lekbrottades med en kille på en snöig väg och när vi rumlar runt där på marken så börjar vi plötsligt kyssas. En annan dröm var det en kille jag reste med på en gruppresa, när vi skulle åka vår buss satt vi bredvid varandra och vi lade händerna på varandras lår.
Den där känslan innan något fysiskt har hänt som är en blandning av spänning, nervositet och pirr har varit så otroligt verklig i drömmen. Och inte bara känslan, den fysiska förnimmelsen av beröringen var också hur tydlig som helst. Så jag har vaknat upp och verkligen längat efter att få uppleva den där känslan på riktigt igen. Är det mitt undermedvetna månn tro som pikar om att det snart är vår och att jag borde satsa lite mer energi på att se mig om efter grabbar. Hmm, så kan det nog vara!
Den där känslan innan något fysiskt har hänt som är en blandning av spänning, nervositet och pirr har varit så otroligt verklig i drömmen. Och inte bara känslan, den fysiska förnimmelsen av beröringen var också hur tydlig som helst. Så jag har vaknat upp och verkligen längat efter att få uppleva den där känslan på riktigt igen. Är det mitt undermedvetna månn tro som pikar om att det snart är vår och att jag borde satsa lite mer energi på att se mig om efter grabbar. Hmm, så kan det nog vara!
Kontaktförsök - tema frågesport
Ett första meddelande från en kille på internetdejtingen såg ut så här:
"A. Vad skulle göra dig varm en kall vinterdag?
B. Hur viktigt tycker du att sex är i ett förhållande?
C. Vad ser du mest fram till i julen?
D. Vad behagar dig mest oralt?
E. Vilken stor fråga för dig går du runt och tänker på nuförtiden?"
Jag undrar vad han menar med fråga D. God mat, skulle jag nog svara om jag svarade. Fast å andra sidan undrar jag varför jag skulle svara på de där frågorna överhuvudtaget...
Beundrarlös
Nu har även herr 4 på båten. Det var bäst så. Senaste veckorna har det varit väldigt dött på dejtingsajten, inga nya vettiga grabbar har hört av sig och jag har ingen lust att själv ta kontakt med någon. Inte kom jag med på helgens Running Dinner heller. Killbrist som vanligt. Av fyra middagar har jag bara kommit med på en enda. Så nu händer inte mycket. Fast det kanske är lika bra det - det här mörkret gör att jag känner mig lite håglös och trött utan någon större lust att göra något över huvudtaget. Så just nu hade det ju suttit fint att ha någon att kramas med under en filt i soffan till skenet av levande ljus. Jag får hoppas på bättre flyt nästa år.
På bio med herr 4
Herr 4 klamrar sig envist kvar. Inte för att jag är intresserad av honom, för att han är attaktiv eller särdeles spännande eller härlig att vara med. Han klamrar sig kvar enbart för att han inte uppenbart stöter på mig, gör några moves eller uttrycker några känslor. Han messar inte gulliga saker, mailar inte, utan ringer då och då för att se om jag vill hitta på nåt. Jag ser honom som en ytlig bekant och har inget emot att träffas då och då om jag inte har något bättre för mig och känner mig social, men jag har inte själv tagit initiativet till att ses (bortsett från en gång när jag ville ha sällskap till en jazzkonsert - vi har ett gemensamt jazzintresse).
Efter att han ringt två lördagar på rad utan att jag kunnat (eller ok, ena gången sa jag att jag inte kunde bara för att jag inte hade lust att träffa honom) kände jag mig så illa tvungen att inte nobba när han föreslogs att ses på tisdagen. Vi skulle gå på bio.
Innan hade jag lite ångest eftersom biosalongens mörker är som upplagt för ett första kroppsligt närmande. Det skulle vara hemskt pinsamt tyckte jag om han skulle försöka sig på något och jag bestämt skulle få avvisa honom där under pågående filmvisning. Dessutom skulle jag klandrat mig själv för att jag på något omedvetet och ofrivilligt sätt måste ha fått honom att tro att jag skulle välkomna biotafsande. Jag såg till att inte uppmuntra några sådana försök genom att luta mig mot armstödet bort från honom samt hålla ordning på händer och lår för att dessa kroppsdelar inte skulle befinna sig inom räckhåll. Det funkade bra.
Nu kvarstår dock dilemmat vad jag ska göra med honom. Han kanske inte är intresserad av mig och också bara ser mig som en kompis - i så fall skulle det ju kunna bli hel fel om jag bara kläcker ur mig "Du, bara så du vet, jag är inte intresserad av dig", bara så där helt apropå inget. Å andra sidan skulle det bli ännu mer fel om han faktiskt är intresserad och går och trånar efter mig och tror att det är ömsesidigt (hur han nu skulle kunna tro det med tanke på mitt reserverande och avvaktande beteende).
Herr 4 är den enda av höstens grabbar som inte fått nobben.....än.
Efter att han ringt två lördagar på rad utan att jag kunnat (eller ok, ena gången sa jag att jag inte kunde bara för att jag inte hade lust att träffa honom) kände jag mig så illa tvungen att inte nobba när han föreslogs att ses på tisdagen. Vi skulle gå på bio.
Innan hade jag lite ångest eftersom biosalongens mörker är som upplagt för ett första kroppsligt närmande. Det skulle vara hemskt pinsamt tyckte jag om han skulle försöka sig på något och jag bestämt skulle få avvisa honom där under pågående filmvisning. Dessutom skulle jag klandrat mig själv för att jag på något omedvetet och ofrivilligt sätt måste ha fått honom att tro att jag skulle välkomna biotafsande. Jag såg till att inte uppmuntra några sådana försök genom att luta mig mot armstödet bort från honom samt hålla ordning på händer och lår för att dessa kroppsdelar inte skulle befinna sig inom räckhåll. Det funkade bra.
Nu kvarstår dock dilemmat vad jag ska göra med honom. Han kanske inte är intresserad av mig och också bara ser mig som en kompis - i så fall skulle det ju kunna bli hel fel om jag bara kläcker ur mig "Du, bara så du vet, jag är inte intresserad av dig", bara så där helt apropå inget. Å andra sidan skulle det bli ännu mer fel om han faktiskt är intresserad och går och trånar efter mig och tror att det är ömsesidigt (hur han nu skulle kunna tro det med tanke på mitt reserverande och avvaktande beteende).
Herr 4 är den enda av höstens grabbar som inte fått nobben.....än.
Det blev tillfälligt avbrott för herr 7
Så sågs vi då för fjärde gången, jag och herr 7. På hans initiativ. Jag försökte att mana fram lite spänning inför träffen, tänka på honom i gulliga och positiva termer och tyckte jag lyckades ganska bra. Sen när vi träffades så kändes det bara ingenting, på det sättet.
Vi hade en jätterolig kväll, mycket prat och mycket skratt som vid tidigare träffar men tyvärr uppbådar han inga hetare känslor från min sida. Det har dock varit tydligt att jag väckt vissa känslor och förhoppningar hos honom och när min mobil pep till senare på kvällen med ett "Du är söt" insåg jag att jag måste ta ett snack med honom. Snarast.
Jag har en liten förhoppning om att det trots allt kanske finns en minimal chans att jag skulle kunna bli förtjust i honom om jag inte känner mig pressad av att han vill mer än mig. Det är ju så mycket saker som talar FÖR honom. Därför ville jag inte nobba honom definitivt, men jag var tydlig med att jag inte vill att något mer ska hända mellan oss just nu. Han blev besviken så klart, men verkade inte helt negativ till ett fortsatt umgänge på kompisnivå. Jag skulle gärna ha honom som kompis.
Det känns skönt att ha lagt korten på bordet men tycker lite synd om honom så klart. Men men, den som ger sig in i leken får leken tåla antar jag.
Vi hade en jätterolig kväll, mycket prat och mycket skratt som vid tidigare träffar men tyvärr uppbådar han inga hetare känslor från min sida. Det har dock varit tydligt att jag väckt vissa känslor och förhoppningar hos honom och när min mobil pep till senare på kvällen med ett "Du är söt" insåg jag att jag måste ta ett snack med honom. Snarast.
Jag har en liten förhoppning om att det trots allt kanske finns en minimal chans att jag skulle kunna bli förtjust i honom om jag inte känner mig pressad av att han vill mer än mig. Det är ju så mycket saker som talar FÖR honom. Därför ville jag inte nobba honom definitivt, men jag var tydlig med att jag inte vill att något mer ska hända mellan oss just nu. Han blev besviken så klart, men verkade inte helt negativ till ett fortsatt umgänge på kompisnivå. Jag skulle gärna ha honom som kompis.
Det känns skönt att ha lagt korten på bordet men tycker lite synd om honom så klart. Men men, den som ger sig in i leken får leken tåla antar jag.
Förnuft eller känsla?
Det pågår ständigt en kamp inom mig mellan hjärta och hjärna, känsla och förnuft. Det är kanske så för de flesta människor. I mitt fall verkar dock förnuftet ha överhanden. Jag är nästan alltid rationell och realistisk i mina tankar och mitt agerande. Därför är jag alltid lite misstänksam mot mina känslor - hur kan jag veta om de är äkta känslor eller känslor som är en podukt av mitt förnuft.
Jag analyserar senaste kille nr 7. Efter första träffen kändes det lite pirrigt och spännande. Jag hoppades att han skulle vilja träffa mig igen och blev hur glad som helst när han ville det. Men nästa träff bjöd inte på samma fånleende och senaste gången vi sågs var jag jättenervös att han skulle göra något move för jag kände verkligen att jag INTE vill det (än eller nånsin?). Nu avvaktar jag hans initiativ till att ses igen men jag tror att han vibbar min osäkerhet och därför också är avvaktande.
Därför börjar jag fråga mig själv vad som hände med det där pirret - slog förnuftet på direkt? Nästan allt verkar ju vara bra med den här killen - många gemensamma intressen, samma humor, har massor att prata om, båda vill flytta ut från stan framöver. Men allt det där bra överskuggas av två saker - att hans företag/jobb är otroligt viktigt för honom och något han planerat att satsa på närmsta åren (han verkar jobba mest alla dagar i veckan och mer än 40 timmar) och att han tills han förverkligat detta inte vill skaffa familj. I ett slag raderades alla pluspoängen och ersattes av ett stort fett minus.
Oklart om det är känslan eller förnuftet som orsakade minustecknet. Min längtan efter något annat i livet är stor. Jag har jobbat några år, jag har förverkligat mig själv genom intressen och resor, jag har vänner jag trivs med. Jag är beredd att satsa när jag träffar rätt kille. Jag vill inte ge mig in i ett förhållande där jag måste "vänta ut" killen för att han ska förverkliga sig. Jag vill träffa någon som, liksom jag, redan har gjort det där och är redo att föverkliga sig själv som partner och förälder. Det låter verkligen sjukt seriöst. Jag är sjukt seriös. Det kanske är det som är problemet och orsaken till att jag inte låter känslorna få en chans.
Jag vet att känslor medför stora risker. När jag väl förälskat mig och blivit tillsammans med någon så vill jag verkligen att det ska fungera. Jag bortser från sådana saker jag kanske innan ansåg kunde bli ett potentiellt problem i förhållandet. Jag vet att jag är sån och därför lägger jag extra krut på att ta reda på saker och fundera INNAN man slutar fråga varandra sådana saker. För visst är det oftast så, när man först lär känna någon frågar man om allt och ger ofta helt ärliga svar - när relationen är ett faktum är man mer försiktig, frågar och svarar bara sådant som inte kan ha en negativ effekt på förhållandet. Knäppt egentligen.
Om jag ska gå på min magkänsla säger den mig att inte heller nr 7 är rätt. Så är det nog. Om jag ska lita på min magkänsla det vill säga. Ska jag det? I don't know.
Herr 7 kanske kan vara nåt
Förra veckan var nog rekord - 3 träffar på 5 dagar. Puh!
I fredags skulle jag fika med en kille jag bara haft kontakt med i en dryg vecka. Han lyckades väcka min nyfikenhet i sitt första meddelande och ju mer jag fick veta om honom desto mer intressant verkade han - han paddlar, kan sjunga, gillar djur och natur, fotograferar. Dessutom såg han bra ut på sina bilder. Faktiskt var det så att jag hade lite förväntningar inför att vi skulle ses trots att jag varit så duktig på att inte ha det vid de andra träffarna.
Jag blev inte besviken trots förväntningarna. Så fort jag såg honom när jag kom upp ur tunnelbanan började jag le. Ett leende som satt i hela träffen och hela kvällen. Fikan gick alldeles för fort (trots att vi pratade i 2 1/2 timma). Vi pratade massor om allt möjligt och drog mycket dåliga skämt så det blev mycket skratt.
Äntligen kände jag helt utan tvekan att den här killen ville jag träffa igen och lära känna honom bättre. Jag hade ju nästan börjat tvivla om jag var kapabel att bli intresserad.
Vi träffades igen redan igår och skulle gått på utställning på Kulturhuset men jag hade missat att de inte alls har öppet till 21 alla dagar i veckan. Alla dagar i veckan UTOM måndagar. Typiskt! Dessutom blev jag 40 min sen för att tunnelbanan inte gick pga växelfel. Typiskt! Och det regnade. Typiskt! Vi hamnade till slut på ett café där vi drack te och åt morotskaka medan konversationen snart tog fart och de där dåliga skämten återigen började hagla. Han gör mig rolig.
Det var jättetrevligt igen men samma fånleende infann sig inte riktigt denna gång. Jag är nog lite rädd av mig tror jag. Men inget fel i att vara lite försiktig. Vi kommer i alla fall att ses mer så får vi se vad som händer och hur det känns. Lite spännande är det allt.
Fika med grabb VI
Den sjätte killen i ordningen har jag haft kontakt med i ett par veckor och vi hade väldigt lika inställning till mycket, i alla fall på pappret. Jag kände på mig redan innan vi sågs att den här killen nog sett fram mer emot träffen än vad jag gjort. Men jag har kanske bara blivit väldigt duktig på att inte ha några förväntningar eller förhoppningar utan bara ta det för vad det är .
Vad som mötte mig denna träff var en inflyttad västmanlänning - väääästmanlääääning. Inte nog med att han hette samma sak som min lillebror, han såg dessutom ung ut och påminde mig om min brolla i utseendet. Det går ju bara inte. Jag kände att jag relaterade till honom som om jag var flera år äldre istället för bara ett medan han satt där och tindrade med ögonen.
Någon timma efter att vi setts fick jag ett sms från honom att han gillat mig och jättegärna ville fortsätta träffas. Men det blev ett milt avvisande från min sida - tack men nej tack. Stackarn! Det kändes lite jobbigt men bäst så.
Vad som mötte mig denna träff var en inflyttad västmanlänning - väääästmanlääääning. Inte nog med att han hette samma sak som min lillebror, han såg dessutom ung ut och påminde mig om min brolla i utseendet. Det går ju bara inte. Jag kände att jag relaterade till honom som om jag var flera år äldre istället för bara ett medan han satt där och tindrade med ögonen.
Någon timma efter att vi setts fick jag ett sms från honom att han gillat mig och jättegärna ville fortsätta träffas. Men det blev ett milt avvisande från min sida - tack men nej tack. Stackarn! Det kändes lite jobbigt men bäst så.
Träff med kille nr 5
Kille nr 5 bor inte i stan, därför har det varit ganska svårt för oss att få till en första träff. I söndags blev det äntligen tillfälle att träffas efter några veckors (inte särskilt intensivt) mailande. Vi möttes på Centralstationen och promenerade till Moderna muséet där vi kollade på utställningarna och åt soppa för att sedan promenera tillbaka.
Promenader och utställningar är egentligen perfekta första-träffen-aktiviteter. Man måste inte prata hela tiden och det finns mycket man ser som kan inspirera till samtalsämnen. Sedan tycker jag det är ganska skönt att slippa sitta och stirra på varandra när man träffas första gången.
Kille nr 5 verkade lovande på pappret och visade sig också vara trevlig i verkligheten. Jag fick intrycket av att vi har en hel del gemensamt (mat- och naturintresse t.ex.) och samtalet flöt på utan problem. Jag kom på mig själv med att vara tyst långa stunder vilket för mig är ganska ovanligt. Det är inte ofta jag känner mig bekväm med tystnad, särskilt inte tillsammans med nya människor. Han var helt enkelt ett väldigt behagligt sällskap med lugnande inverkan. Han svarade öppet och berättande på mina frågor och ställde intresserade frågor tillbaka. Stort plus i kanten där.
Men så har vi det här med fysiken. Värsta naturvetenskapen det här, inte bara kemin som ska funka utan även fysiken. Killen var inte någon jag skulle titta efter på gatan eller krogen (men inte många som är det i och för sig). "Lufsig" är det ord som poppar upp. Lite som en björn. Kan inte påstå att jag kände någon omedelbar attraktion av hans fysiska uppenbarelse, han var mer någon som utstrålade trygghet, någon man kan tänka sig att krama på. Lite som en björn.
Det är väl inte helt tummen ner i detta fall, men ingen solklar tummen upp. Jag väntar och ser tror jag.
Promenader och utställningar är egentligen perfekta första-träffen-aktiviteter. Man måste inte prata hela tiden och det finns mycket man ser som kan inspirera till samtalsämnen. Sedan tycker jag det är ganska skönt att slippa sitta och stirra på varandra när man träffas första gången.
Kille nr 5 verkade lovande på pappret och visade sig också vara trevlig i verkligheten. Jag fick intrycket av att vi har en hel del gemensamt (mat- och naturintresse t.ex.) och samtalet flöt på utan problem. Jag kom på mig själv med att vara tyst långa stunder vilket för mig är ganska ovanligt. Det är inte ofta jag känner mig bekväm med tystnad, särskilt inte tillsammans med nya människor. Han var helt enkelt ett väldigt behagligt sällskap med lugnande inverkan. Han svarade öppet och berättande på mina frågor och ställde intresserade frågor tillbaka. Stort plus i kanten där.
Men så har vi det här med fysiken. Värsta naturvetenskapen det här, inte bara kemin som ska funka utan även fysiken. Killen var inte någon jag skulle titta efter på gatan eller krogen (men inte många som är det i och för sig). "Lufsig" är det ord som poppar upp. Lite som en björn. Kan inte påstå att jag kände någon omedelbar attraktion av hans fysiska uppenbarelse, han var mer någon som utstrålade trygghet, någon man kan tänka sig att krama på. Lite som en björn.
Det är väl inte helt tummen ner i detta fall, men ingen solklar tummen upp. Jag väntar och ser tror jag.
Take 2 med numero cuatro & dubbelbokning
Hoppsan, jag har visst gått och fått mig en seriös intressent . Herr 4 ringde dagen efter att jag kommit tillbaka från Barcelona och ville ses. Jag gillar när killar inte är rädda för att höra av sig även om det är tätt inpå. Jag föreslog en fika på söndagseftermiddagen. 20 min senare får jag en förfrågan av Kille nr 5 som jag ännu inte träffat pga att vi i flera veckors tid inte kunnat hitta en dag som passar båda. Han ville så klart träffas söndag eftermiddag. Typiskt!
Vad göra? Efter lite resonerande kom jag fram till att jag ju redan träffat Herr 4 innan och han verkar dessutom tillgänglig för det mesta. Därför körde jag en fuling och hittade på någon ursäkt till att flytta träffen med honom till i onsdags.
Fika direkt efter jobbet var planen, men jag kom på att jag behövde gå och vaccinera mig inför min tropiska ridresa och då blev klockan mer lämplig för mat. Vi gick till en halvmysig pizza/pasta-restaurang på Rörstrandsgatan och tryckte i oss varsinn fettdrypande (men helt ok) pizza och ett glas husets röda.
Precis som förra gången vi sågs var det jag som stod för nyfikenheten och frågorna medan han glatt pladdrade på och berättade utförligt om det ena och det andra (vilket i och för sig är kul). Han ställde inte ens motfrågor på det jag frågat. Om jag var tyst och inte sa eller frågade något sänkte sig tystnaden. Jag pallar inte med sådan där tystnad så efter några sekunder var min intresserade utfrågning i gång igen. Det är verkligen dålig social kompetens att inte visa intresse så som han gör.
Det konstiga är ju att han verkar gilla mig och vilja träffa mig (trots hans totala oengagemang att lära känna mig), fast det är väl bara för att han får känna sig så intressant i mitt frågvisa sällskap, en liten ego-boost. Han hör av sig ofta på sms men även där lyser frågorna med sin frånvaro. "Hej! Jag har precis bytt tåg, trist resa det här. Dags att kolla in cafévagnen. /x" Inte ens ett "hur mår du?". Tummen ner.
Han är så gott som definitivt struken som potentiell partner, men har inget emot att träffa honom igen - vi har en del gemensamma intressen så han kanske kan bli någon man hittar på saker med åtminstone.
