Andra chansen för första dejten
En och en halv vecka sen första träffen var det dags för en träff igen. Under denna tid har det både mailats och messats flitigt - han har varit väldigt tydlig med sitt intresse och inte blygts att avslöja att han längtat till vår nästa träff. Ganska gulligt!
Aktiviteten var brunch på Mosebacke (hans förslag) och idag hade jag inga klackar på mig. Det var god mat, bra jazzband, mycket folk och stundtals hög musik, men det var inget som störde oss i vårt pladder. Än en gång var det mycket trevligt och lättsamt, fyra timmar flöt på utan att det kändes segt. Han var gentleman och hämtade dricka åt mig - när han skulle fråga vilken juice han ville ha så sa han mitt namn. Jag har kommit på att jag verkligen gillar när killar säger mitt namn till mig.
Jag försökte medvetet kolla in honom: jag spanade in hans händer (lite håriga, det är manligt), begrundade hans få åldersrynkor och konstaterade att hans tänder var vita och fina. Jag glömde dock kolla hans häck när han gick till toa - det var orutinerat av mig, eller också ett tecken på att hans bak intresserade mig föga. Trots att inget under dejten talade till hans nackdel så berördes jag inte riktigt av hans sällskap. Han har inte gjort något verkligt intryck på mig. Vi pratade mycket men samtalet var kanske ganska ytligt och ledde inte till några spännande diskussioner eller intima detaljer.
Han drog ut på träffen så länge han kunde (vi hade båda tider att passa) och nämnde flera saker han ville att vi skulle hitta på tillsammans samt pikade indirekt om ytterligare gemensamma aktiviteter. Jag försökte återigen avstyra middagsinbjudan (känns för intimt) och föreslog istället att jag hängde med honom att klättra nästa gång. Kom sedan på att detta kommer ge honom chansen att obemärkt och skamlöst spana in min häck underifrån....Jag får trösta mig med att det även kommer ge mig tillfälle att spana in hans också, kompensera för att jag inte gjorde det idag, he he.
Efter att vi kramats hej då gick jag till min tunnelbana och kände mig nöjd med trevliga timmar tillsammans men varken upprymd eller pirrig. Det känns liksom inget särskilt mer än att jag känner mig smickrad av hans tydliga förtjusning. Trots att han är en jättego karl som har en hel del gemensamt med mig är det ändå något som fattas (personlig "styrka" / självkänsla??) för att det ska klicka för mig. Men eftersom han ändå verkar så bra och är sådant trevligt sällskap ska jag träffa honom igen. Kanske blir det annorlunda om vi spenderar lite mer tid tillsammans. Fast innan dess måste jag nog vara tydlig med att jag ännu inte vet om hans förtjusning är besvarad.
Aktiviteten var brunch på Mosebacke (hans förslag) och idag hade jag inga klackar på mig. Det var god mat, bra jazzband, mycket folk och stundtals hög musik, men det var inget som störde oss i vårt pladder. Än en gång var det mycket trevligt och lättsamt, fyra timmar flöt på utan att det kändes segt. Han var gentleman och hämtade dricka åt mig - när han skulle fråga vilken juice han ville ha så sa han mitt namn. Jag har kommit på att jag verkligen gillar när killar säger mitt namn till mig.
Jag försökte medvetet kolla in honom: jag spanade in hans händer (lite håriga, det är manligt), begrundade hans få åldersrynkor och konstaterade att hans tänder var vita och fina. Jag glömde dock kolla hans häck när han gick till toa - det var orutinerat av mig, eller också ett tecken på att hans bak intresserade mig föga. Trots att inget under dejten talade till hans nackdel så berördes jag inte riktigt av hans sällskap. Han har inte gjort något verkligt intryck på mig. Vi pratade mycket men samtalet var kanske ganska ytligt och ledde inte till några spännande diskussioner eller intima detaljer.
Han drog ut på träffen så länge han kunde (vi hade båda tider att passa) och nämnde flera saker han ville att vi skulle hitta på tillsammans samt pikade indirekt om ytterligare gemensamma aktiviteter. Jag försökte återigen avstyra middagsinbjudan (känns för intimt) och föreslog istället att jag hängde med honom att klättra nästa gång. Kom sedan på att detta kommer ge honom chansen att obemärkt och skamlöst spana in min häck underifrån....Jag får trösta mig med att det även kommer ge mig tillfälle att spana in hans också, kompensera för att jag inte gjorde det idag, he he.
Efter att vi kramats hej då gick jag till min tunnelbana och kände mig nöjd med trevliga timmar tillsammans men varken upprymd eller pirrig. Det känns liksom inget särskilt mer än att jag känner mig smickrad av hans tydliga förtjusning. Trots att han är en jättego karl som har en hel del gemensamt med mig är det ändå något som fattas (personlig "styrka" / självkänsla??) för att det ska klicka för mig. Men eftersom han ändå verkar så bra och är sådant trevligt sällskap ska jag träffa honom igen. Kanske blir det annorlunda om vi spenderar lite mer tid tillsammans. Fast innan dess måste jag nog vara tydlig med att jag ännu inte vet om hans förtjusning är besvarad.
Kommentarer
Trackback
