Hemsk insikt
En kollega kom idag fram till mig och beundrade mitt halsband, en enkel silverkedja med min månadssten i ett hjärtformat hänge. "Det fick jag är jag fyllde 15", berättade jag. Bang! Insikten slog ner som en blixt från klar himmel - i år är det femton år sedan jag fyllde femton. Jag är snart dubbelt så gammal som jag var då. Jag är snart 2 x 15 år gammal. Jag måste erkänna att det faktiskt känns lite jobbigt att lämna tjugo-åren bakom sig. Jag har inte riktigt hunnit med det som jag trodde jag skulle hinna med. Åren går alldeles för fort. Hallå stoppa tåget, jag vill kliva av här vid 29!
Man vet att man haft en skön söndagkväll...
...när man legat nedgosad under en filt i soffan framför en spännande film och fått sina kalla fötter uppvärmda av varma händer.
Vem bryr sig om NHL?
Jag förstår inte varför de på morgonnyheterna alltid inleder sporten med nattens NHL resultat - "den ena svensken har gjort det där målet, den andre svensken är skadad men hans lag vann ändå, den tredje svensken gjorde en assist". Samma visa varje eviga morgon. Vem bryr sig? Vad som händer i ishockey i USA tycker jag är totalt ointressant oavsett om en svensk hade en klubba med i spelet eller inte. Finns det inga sporthändelser i Sverige som man kan presentera istället? Inga duktiga unga sporttalanger eller någon tjejsport som kan föräras ett omnämnande? Eller är svenskarna i Sverige så pass dåliga på att prestera sportmässigt att vi (TV) blir så oerhört stolta när en eller annan svensk lyckas prestera något i sportsammanhang i ett annat land och helt enkelt inte kan låta bli att rapportera detta som sportens huvudnyhet? Jag vill inte tro att det är så. Det skulle vara intressant att veta hur stor andel av morgonens tv-tittare som är genuint intresserade av NHL resultaten.....inte jag i alla fall.
Man vet att man är kall om händerna...
....när den flytande tvålen i badrummet känns varm. Har haft två härliga dagar utomhus i snö och kyla. Igår i stallet och idag promenerandes med en kompis. Inte mycket går upp emot den där avslappnade och möra känslan man får i kroppen efter att ha varit ute och rört på sig i ett par timmar i frisk luft. Så härligt att sedan få komma hem och värma sig med en kopp te.
Dåligt ägg, dålig start på dagen
Finns det något mer irriterande än ägg som inte går att skala? När den där hinnan liksom sitter fastklistrad vid vitan så att det mesta av vitan sitter fast vid skalet och följer med när man skalar? En fredagsmorgon hemma hos fröken Dåligt Morgonhumör är detta bland det värsta som kan hända.
Häromdagen köpte jag ekologiska ägg av ett nytt märke jag inte köpt förut. Paketet hade lite rolig design och kom från en namngiven gård och äggen var stora och vackert beigefärgade. Imorse kokade jag det första av dessa vackert beigefärgade, stora ägg. Det blev dock en besvikelse av allra värsta slag. Jag skojar inte när jag säger att hela, H E L A, vitan följde med vid skalning under högljudda svordomar från min sida. Allt som återstod efter skalningen var gulan. Vilken besvikelse! Och vilken dålig start det blev att börja dagen med ett vredesutbrott.
Fem ägg kvar i kartongen....närmsta morgnarna kan bli jobbiga :)
Häromdagen köpte jag ekologiska ägg av ett nytt märke jag inte köpt förut. Paketet hade lite rolig design och kom från en namngiven gård och äggen var stora och vackert beigefärgade. Imorse kokade jag det första av dessa vackert beigefärgade, stora ägg. Det blev dock en besvikelse av allra värsta slag. Jag skojar inte när jag säger att hela, H E L A, vitan följde med vid skalning under högljudda svordomar från min sida. Allt som återstod efter skalningen var gulan. Vilken besvikelse! Och vilken dålig start det blev att börja dagen med ett vredesutbrott.
Fem ägg kvar i kartongen....närmsta morgnarna kan bli jobbiga :)
Ordlistediskriminering
Blev smått irriterad ikväll - som om jag inte redan var det av naturliga skäl - när jag skulle skriva ett SMS och upptäckte att ordet "mens" inte fanns med i mobilens ordlista. Antagligen är mens något sådant där obehagligt som man gör bäst i att inte nämna, särskilt inte i ett SMS. Däremot finns intressant följande ord i ordlistan: "sperma", "offside", "frispark" och "tekning". Jag tror minsann att det måste vara en man som ligger bakom ordlistan. Ordlistediskreminering!
Blå timman
Underbar ridtur i snö och månsken
Ikväll hade jag en underbar ridtur över snötäckta ängar i månens sken. Himlen var nästan helt stjärnklar bortsett från några enstaka låga svepande moln som lystes upp av ljusreflektionerna i snön. Trots att månen bara var halv lyste den upp tillräckligt för att vi skulle ha en tydlig skugga i snön. Det gnistrade sådär vackert i snötäcket som det gör när det är riktigt kallt. Hästen var alldeles till sig av vinterglädje och ville bara springa fort fort över ängarna. Snön tystar ner alla ljud, hästens steg hörs knappt - bara ett dovt frasande i snön. Härligt härligt, sånt här gör mig glad!
Snö, snö, snö - äntligen snö
Vaknade upp till en vinterdröm, minst en decimeter snö och stora flingor som fortsatte falla. Klädde på mig rejäla kängor, mössa, vantar och drog upp pälskapuchongen och gav mig ut på morgonpromenad Kungsholmen runt (nästan). Innan snön har hunnit bli modd på vägarna och de flesta bilarna fortfarande står parkerade inbäddade i ett tjockt snötäcke, då är vinterstockholm som bäst. Inte många var ute och trotsade vädrets makter, en och annan hundägare och pensionärspar. Men varje liten sluttning och backe var redan full av entusiastiska pulkapappor med skrattande och snöbollskastande barn. I höjd med lilla Essingen hade någon gjort en snögubbe som satt på ensam på en av bänkarna med spretiga kvistarmar. Jag älskar den där dova tystnaden som blir av snön och som gör att inte ens Essingeledens trafikbrus stör särskilt. Kunde inte låta bli att ha ett stort leende på läpparna hela promenaden. Hoppas på mera snö!
Tänkvärda råd
I somras läste jag en bok av Ingalill Enbom som heter Våga leva tvärtom. I den finns den här listan med tänkvärda råd som jag brukar läsa med jämna mellanrum:
- Klaga aldrig på sådant du inte kan ändra.
- Gnäll inte. Gör något!
- Älta inte gamla misstag, oförätter, misslyckanden och orättvisor. Låt historia vara historia.
- Planera inte så mycket. Stäng inte dörren för alla möjligheter som kan dyka upp.
- Satsa inte på en okänd framtid. Livet låter sig sällan styras. Lev NU. Hoppas på framtiden men försök inte styra den.
- Pröva allt minst en gång.
- Spara inte livet. Vardagen är lika mycket värd som helger och semester.
- Strunta i de regler som inte är vettiga.
- Sök dig tillbaka till det naturliga. Sluta med skräpmat, stäng av tv:n, lämna bilen.
- Bråka inte i onödan. Fråga dig själv: "Vad är det hos MIG som gör mig så upprörd?"
- Lägg inte ner din energi på att tänka på andras göranden och låtande. Bry dig inte när det inte angår dig. Använd din energi till att göra ditt eget liv intressant.
- Gör det som känns rätt för stunden. Lita på ditt förnuft och din intiution.
- Ge inte andra råd om de inte bett om råd.
- Sov inte bort ditt liv.
- Låt det inte bli andras ansvar hur du ska må. Ta ansvar för dig själv.
- Tyck inte synd om dig själv. Du har ju delvis medverkat till att du har det som du har det. Rannsaka dig själv.
- Lär dig att ge ärliga komplimanger.
- Sura inte. Ta ett samtal med den du är besviken/upprörd på.
- Lös dina nuvarande problem så kommer de lösa dina framtida problem.
- Tvinga inte in andra i dina vanor bara för att du ska må bättre.
- Låt inte andra styra vad som är viktigt i ditt liv.
- Gör förändringar stegvis så att du snabbt klarar något. Sätt upp små mål att klara. Gör något EN dag i veckan till att börja med.
- Istället för att tala om vad du tycker är fel, tänk på varför du inte gör något åt det. Erkänn din rädsla, osäkerhet och feghet.
- Kräv inte så mycket av dig själv. Det räcker med mindre ibland.
- Skriv upp allt du skulle vilja göra men inte gör. Ringa in det lättaste. Gör det. Fortsätt med resten av listan.
- Fundera på varför du har de känslor du har.
- Tystnad kan uppfattas som samtycke.
- Sluta försöka förändra din partner.
Dåliga vanor
Usch, så vaknar jag upp ännu en lördag med världens baksmälla. Samma visa varje helg sedan jul....eller sedan jag blev singel kanske är ett ärligare tidsmått. Det är inte bra. Kroppen säger ifrån, den har inte samma ork och ungdomliga fräschör som för tio år sedan då jag aldrig någonsin blev bakis hur mycket jag än druckit. Nu räcker det med tre glas vin för att jag ska må dåligt. Fy sjutton! Det värsta av allt är att hela dagen nu är förstörd. Jag har ingen energi att ta mig ut men jag kommer känna mig hemsk om jag spenderar hela dagen nedbäddad i soffan med pocketbok och julmust . Jag måste ta bättre hand om mig i fortsättningen, vill inte kasta bort fler helgdagar på det här sättet. Och inte kasta bort mer pengar på alkohol (undrar hur mycket jag druckit upp senaste månaden....hemska tanke!). Nu orkar jag inte skriva mera, ska bädda ner mig i soffan med pocketbok och julmust!
Den moderna människan...är hon egentligen primitiv?
Jag har funderat över en sak - varför har vi tjejer så svårt att släppa taget när ett förhållande är på väg att ta slut? Även om vi vet innerst inne att det är för det bästa så klamrar vi oss likt förbannat kvar vid karlen som en utsvulten igel. Vi glorifierar honom, övertygar oss om att alla problem går att lösa bara man vill, accepterar alla hans fel och brister, förlåter honom alla lögner och elakheter, är beredda att kompromissa till vilket pris som helst. In i det sista försöker vi undvika det oundvikliga slutet. En tid efteråt förstår vi oftast inte riktigt varför vi inte kunde släppa. Och framförallt kommer vi med all säkerhet att göra samma sak igen. Är det så att "giving up is the hardest part"? Eller kan det finnas någon annan anledning?
Jag har en liten teori om en möjlig, om än långsökt, förklaring till varför vi beter oss så här. Kan det vara en instinkt av något slag? Vi moderna människor är nog mycket mer primitiva än vad vi vill inse. Biologiskt sett har människan inte förändrats särskilt mycket under årtusendena även om sättet vi lever på har gjort det. Trots att det kan vara en obekväm sanning så måste det helt enkelt vara så att vi i hög grad styrs och påverkas av urgamla instinkter och drifter. Instinkter och drifter som sett till att människan fortfarande existerar som art (tyvärr verkar de här instinkterna och drifterna inte stoppa oss från att snabbt förstöra våran livsmiljö- det får bli ett annat inlägg).
Kan det inte vara så att när en kvinna etablerat ett förhållande med en man är hennes instinkt att försöka bibehålla den relationen eftersom mannen, fram tills ganska nyligen och kanske fortfarande i vissa delar av världen, var nödvändig för att trygga kvinnans tillvaro, skydda henne från fiender och vilda djur, ge henne viktigt proteintillskott i form av kött och fisk, ge henne barn etc. Kvinnan var beroende av mannen helt enkelt och det låg därför i hennes intresse att hålla kvar mannen.
Om jag låter tankarna fortsätta i samma spår - är det för långsökt att tänka sig att det även kan vara dessa inneboende instinkter som förklarar varför män ofta är så entusiastiska, överväldigande och motiverade precis i början av ett förhållande? Fler kvinnor i mannens "familj" betydde en tryggad fortlevnad eftersom fler barn skulle födas, fler kvinnor skulle även innebära mer basföda och bättre möjligheter att ta hand om sjuka och gamla. På grund av detta låg det kanske i mannens intresse att charma kvinnan och knyta henne till sig fort som sjutton innan någon annan hinner före. När hon väl var tryggt i hamn och banden knutna dem emellan var "jakten" över.
Nåväl, jag skulle kunna låta tankarna fladdra iväg i alldeles för galna banor om jag inte sätter punkt här. Vill inte stöta mig med någon, man som kvinna :)
Jag har en liten teori om en möjlig, om än långsökt, förklaring till varför vi beter oss så här. Kan det vara en instinkt av något slag? Vi moderna människor är nog mycket mer primitiva än vad vi vill inse. Biologiskt sett har människan inte förändrats särskilt mycket under årtusendena även om sättet vi lever på har gjort det. Trots att det kan vara en obekväm sanning så måste det helt enkelt vara så att vi i hög grad styrs och påverkas av urgamla instinkter och drifter. Instinkter och drifter som sett till att människan fortfarande existerar som art (tyvärr verkar de här instinkterna och drifterna inte stoppa oss från att snabbt förstöra våran livsmiljö- det får bli ett annat inlägg).
Kan det inte vara så att när en kvinna etablerat ett förhållande med en man är hennes instinkt att försöka bibehålla den relationen eftersom mannen, fram tills ganska nyligen och kanske fortfarande i vissa delar av världen, var nödvändig för att trygga kvinnans tillvaro, skydda henne från fiender och vilda djur, ge henne viktigt proteintillskott i form av kött och fisk, ge henne barn etc. Kvinnan var beroende av mannen helt enkelt och det låg därför i hennes intresse att hålla kvar mannen.
Om jag låter tankarna fortsätta i samma spår - är det för långsökt att tänka sig att det även kan vara dessa inneboende instinkter som förklarar varför män ofta är så entusiastiska, överväldigande och motiverade precis i början av ett förhållande? Fler kvinnor i mannens "familj" betydde en tryggad fortlevnad eftersom fler barn skulle födas, fler kvinnor skulle även innebära mer basföda och bättre möjligheter att ta hand om sjuka och gamla. På grund av detta låg det kanske i mannens intresse att charma kvinnan och knyta henne till sig fort som sjutton innan någon annan hinner före. När hon väl var tryggt i hamn och banden knutna dem emellan var "jakten" över.
Nåväl, jag skulle kunna låta tankarna fladdra iväg i alldeles för galna banor om jag inte sätter punkt här. Vill inte stöta mig med någon, man som kvinna :)
Att det ska vara så svårt att träffa rätt!
eller berättelsen om min kärlekshistoria och varför jag är singel
Jag var visst inte blixtförälskad, men visst pirrade det lite och det kändes avslappnat och tryggt oss emellan från första början och det var väl detta som gjorde att jag inte funderade nåt nämnvärt över den uteblivna förälskelsen. I bakhuvudet malde dock frågorna på oavbrutet de första månaderna "har vi verkligen tillräckligt gemensamt för en framtid ihop? kan jag tänka mig att leva med honom i massor med år? kan jag tänka mig att skaffa barn med honom? skulle han vara en bra pappa? har han dåliga sidor som kommer gå mig på nerverna i längden? vill vi bo på samma sätt framöver? står vi ut med varandra i vardagen?" Parallellt med detta hade jag en känsla av tidspress, att jag måste försöka hitta svaren på mina frågor så snabbt som möjligt för att inte kasta bort värdefull tid. Inte konstigt att man inte blir kär då.
Jag har funderat över det här att träffa någon när man är över 25. Det blir minsann inte lättare med åren. Tacka vet jag hur bekymmersfritt och spontant livet tedde sig när man var 22-23, man levde mer i nuet och hade inte så mycket tankar på framtiden. Att bilda familj fanns definitivt inte med på kartan. Det var då det. Och det var då jag inledde mitt första seriösa förhållande med den första killen jag älskade och blivit älskad av och det vara alldeles tillräckligt under flera års tid.
Efter att vi båda börjat arbeta och flyttat ihop och livet därmed antagit en mer förutsägbar och trygg rytm hann tiden ikapp oss och framtiden var inte längre i framtiden utan här och nu. Den biologiska klockan hade dessutom sakta börjat ticka någonstans i mitt inre och nu började man tänka i helt andra banor. Efter fem år tillsammans insåg vi att vi inte delade samma värderingar, inte var i samma fas i livet och helt enkelt inte ville leva samma sorts liv framöver. Kärlek i all ära, men det räckte inte längre nu när man insett att det stod så mycket mera på spel.
Detta hände för snart två år sen. Det tog ett tag att hitta tillbaka till sig själv eftersom man i ett sådant långt förhållande liksom växer ihop, omärkligt anpassar sig och kompromissar. Efter något halvår kände jag mig återhämtad, trygg och relativt nöjd med tillvaron bortsett från en molande ensamhetskänsla som bara bitvis gick att döva med kompisar och hobbies. Jag ville ju så gärna träffa någon, inte var ensam, hitta mannen att dela livet med. Men hur sjutton skulle det gå till? Och på mest effektiva sätt, jag menar herregud, tiden går ju och man blir inte yngre och dessutom hade jag börjat få gråa hårstrån.
Jag hade ju hört talas om det här med internetdejting. Det kanske kunde vara något för mig som alltid varit en flitig användare av Internet. Det var åtminstone värt att testa "för skojs skull". Det kunde i alla fall inte skada att lägga upp en profil och jag kunde kanske få åtnjuta lite virtuell bekräftelse. Jag försäkrade mina kompisar om att jag absolut inte hade för avsikt att faktiskt TRÄFFA någon från nätet i verkligheten, det här vara bara en kul grej. Jag översvämmades snart av svar, mest från killar som inte intresserade mig ett jota men också från en och annan vettig människa. En och annan människa reducerades ganska snart till en viss kille.
Hans profil hade inte något gemensamt med min men han verkade både trevlig och intelligent och dessutom såg han bra ut på bilden. Under ett par veckors intensivt mailande växte en spänning och nyfikenhet fram och det var lite pirrigt när vi väl träffades över en fika. Det blev ännu en fika nästa dag, och nästa dag och första riktiga "dejten" på restaurang veckan därpå och uppföljd med filmkväll dagen efter och nästa dag igen. Jag hann inte gå på några dejter med andra killar för innan jag visste ordet av träffades vi i stort sett varje dag och var ett par (om än outtalat).
Jag var visst inte blixtförälskad, men visst pirrade det lite och det kändes avslappnat och tryggt oss emellan från första början och det var väl detta som gjorde att jag inte funderade nåt nämnvärt över den uteblivna förälskelsen. I bakhuvudet malde dock frågorna på oavbrutet de första månaderna "har vi verkligen tillräckligt gemensamt för en framtid ihop? kan jag tänka mig att leva med honom i massor med år? kan jag tänka mig att skaffa barn med honom? skulle han vara en bra pappa? har han dåliga sidor som kommer gå mig på nerverna i längden? vill vi bo på samma sätt framöver? står vi ut med varandra i vardagen?" Parallellt med detta hade jag en känsla av tidspress, att jag måste försöka hitta svaren på mina frågor så snabbt som möjligt för att inte kasta bort värdefull tid. Inte konstigt att man inte blir kär då.
Jag hade från början mina tveksamheter om vi egentligen hade särskilt mycket gemensamt eller om vi ville leva och bo på samma sätt. Man kan ju tycka att dessa tveksamheter och frågor borde vara indikationer nog på att det vi inte var rätt för varandra. Men jag lyssnade inte på det örat! Jag ignorerade helt mina egna ord "om det är rätt så vet man det" som jag sagt till väninnor som var osäkra på sina nya pojkvänner.
Månaderna gick utan större reflektioner eller samtal om känslor och framtid bortsett från ett ömsesidigt konstaterande att ingen av oss kände oss särskilt kära men annars trivdes bra ihop. Ju längre vi var tillsammans desto mindre verkade jag oroa mig över våra olikheter, samtidigt som man alltmer vande sig vid varandras sällskap och personligheter. Jag var också rädd för att bli ensam vilket säkert gjort mig mer villig att sticka huvudet i sanden. Men till slut kom vi till en punkt före jul då vi inte längre bara kunde fortsätta med skygglapparna på. Dags att bestämma om vi skulle satsa eller lägga ner. Det var minsann inte lätt även om jag nog innerst inne visste att han inte var mannen för mig, hur mycket jag än hade velat att han faktiskt var det. Efter mycket velande och många tårar satte vi punkt.
Så nu är jag i samma situation som för ett år sen - back to square one. Singel igen, med ännu ett år på nacken och flera grå hårstrån men åtminstone en erfarenhet (och förhoppningsvis även en vän) rikare.
Dags att ta sig en ordentligt funderare på hur jag ska gå vidare i livet och träffa någon utan att försöka medvetet och om jag väl träffar någon kunna påbörja ett förhållande utan att vilja så pass mycket att jag blundar för verkligheten. Det ska bli min utmaning 2007!
Dags att ta sig en ordentligt funderare på hur jag ska gå vidare i livet och träffa någon utan att försöka medvetet och om jag väl träffar någon kunna påbörja ett förhållande utan att vilja så pass mycket att jag blundar för verkligheten. Det ska bli min utmaning 2007!
Se upp för isfläckar
På väg till jobbet imorse hade jag en nära-döden upplevelse på övergångstället vid Sveavägen då min klackförsedda fot slant på en isfläck. Jag lyckades mirakulöst undvika att falla handlöst genom ett akrobatiskt paradnummer som innebar ett hysteriskt flaxande med armarna och flera sekunders vinglande steg med en benföring som påminde om Mowgli's efter det att slagit huvudet i en stock. Detta vilda rörelsemönster resulterade i att min mp3-spelare flög all världens väg och landade med ett plums i vattnet som dolde sig under isen.När jag väl återfått balansen, snappade jag upp min mp3-spelare sådär lagom nonchalant och fortsatte min vandring till tunnelbanan som om ingenting hade hänt.
Att kasta ut granen blev barrigt värre....
Före jul inhandlade jag stolt min första egna gran någonsin. Det var den finaste granen på Odenplan, och trots att jag planerat att köpa en gran av storlek mindre kunde jag inte motstå denna grans ståtliga uppenbarelse. Tät och fin var den, och en svensk gran dessutom med äkta grandoft från Tranås.
Det var inte det lättaste att få hem granen, den vägde mer än vad jag räknat med och var dessutom bredare än både hissdörr och dörrarna i lägenheten. Detta var inget som bekymrade mig då och jag tänkte inte på att jag ett par veckor senare skulle få pressa igenom samma gran i ett uttorkat och barrande skick genom samma dörrar...
Senaste veckan har jag undvikit att komma åt granen då detta resulterat i ett skyfall av barr. Jag började så smått bäva inför dagen då jag skulle få göra mig av med min inte längre så ståtliga gran. Någon hade berättat att man kunde köpa en slags säck som man knöt in granen i och som därmed samlade upp eventuellt barravfall. Jag har därför sprungit runt på stan idag och letat efter nämnda säck utan framgång. Jag bet ihop och insåg att jag skulle få spendera resten av dagen med att dammsuga.
Hälften av barren föll av när jag tog av ljusslinga och julgranskulorna. Den restrerande hälften spred sig jämt som ett grönt spår där jag dragit granen genom dörrkarmarna i lägenhete, ut till hissen, genom portuppgången och ut på gatan. Det var som att släpa ett skogens lik där stammen skrapade upp en tydlig rand i det gröna blodspåret av barr.
Ambitionen var att ta med granen till närmsta uppsamlingsplats, som jag naturligtvis kollat upp var den låg för över en vecka sedan. Men när jag upptäckte att det bildats en likhög av granar rakt över gatan kunde jag inte motstå att lämna den avlidne där med motivationen att en gran mer eller mindre inte gjorde någon skillnad nu när det redan var så många andra som lämpat av sina granar där. Jag känner mig ändå som en dålig medborgare.
Väl tillbaka i huset började Operation Sanering. Den stackars slangdraken fick arbeta på högvarv i både lägenhet och i trappuppgång. Hissen fuskstädade jag genom att sopa ner barren i mellanrummet mellan hiss och hissschackt . Jag känner mig som en dålig hyresgäst.
Lägenheten känns tom utan mitt barrande sällskap. Granens tysta och väldoftande närvaro gjorde att det kändes både mer hemtrevligt och mindre ensamt (jag har nyligen blivit singel, berättar om det en annan dag). När jag ibland vaknade till på natten stod den tryggt vid sängens fotända och vakade över mig med sin mörka skugga.
Nåväl, då var denna jul över. Nästa år ska jag nog skaffa mig en mindre gran :)
Det var inte det lättaste att få hem granen, den vägde mer än vad jag räknat med och var dessutom bredare än både hissdörr och dörrarna i lägenheten. Detta var inget som bekymrade mig då och jag tänkte inte på att jag ett par veckor senare skulle få pressa igenom samma gran i ett uttorkat och barrande skick genom samma dörrar...
Senaste veckan har jag undvikit att komma åt granen då detta resulterat i ett skyfall av barr. Jag började så smått bäva inför dagen då jag skulle få göra mig av med min inte längre så ståtliga gran. Någon hade berättat att man kunde köpa en slags säck som man knöt in granen i och som därmed samlade upp eventuellt barravfall. Jag har därför sprungit runt på stan idag och letat efter nämnda säck utan framgång. Jag bet ihop och insåg att jag skulle få spendera resten av dagen med att dammsuga.
Hälften av barren föll av när jag tog av ljusslinga och julgranskulorna. Den restrerande hälften spred sig jämt som ett grönt spår där jag dragit granen genom dörrkarmarna i lägenhete, ut till hissen, genom portuppgången och ut på gatan. Det var som att släpa ett skogens lik där stammen skrapade upp en tydlig rand i det gröna blodspåret av barr.
Ambitionen var att ta med granen till närmsta uppsamlingsplats, som jag naturligtvis kollat upp var den låg för över en vecka sedan. Men när jag upptäckte att det bildats en likhög av granar rakt över gatan kunde jag inte motstå att lämna den avlidne där med motivationen att en gran mer eller mindre inte gjorde någon skillnad nu när det redan var så många andra som lämpat av sina granar där. Jag känner mig ändå som en dålig medborgare.
Väl tillbaka i huset började Operation Sanering. Den stackars slangdraken fick arbeta på högvarv i både lägenhet och i trappuppgång. Hissen fuskstädade jag genom att sopa ner barren i mellanrummet mellan hiss och hissschackt . Jag känner mig som en dålig hyresgäst.
Lägenheten känns tom utan mitt barrande sällskap. Granens tysta och väldoftande närvaro gjorde att det kändes både mer hemtrevligt och mindre ensamt (jag har nyligen blivit singel, berättar om det en annan dag). När jag ibland vaknade till på natten stod den tryggt vid sängens fotända och vakade över mig med sin mörka skugga.
Nåväl, då var denna jul över. Nästa år ska jag nog skaffa mig en mindre gran :)
Min bloggoskuld är förlorad!
Jaha, då har man nu liksom de flesta andra sitt egna lilla utrymme i cyberrymden. Vi får se vad det blir av den här bloggen...
