Beundrarlös
Headbanging är hälsovådligt
Nu börjar julhetsen....
...på riktigt. Fast många butiker plockade ju fram julgrejorna för flera veckor sedan. Julgranen kom upp på Odenplan för över en vecka sedan, visserligen utan belysning än, men ändå. Den här konsumtionshysterin inför julen verkar bara bli värre och värre för varje år. Julklapparna ska helst kosta tusentalskronor. Jag blir lika chockad varje år när "årets julklapp" utses. Förra året var det visst en platt-tv. Hur många har råd att ge bort en sån?
Jag läste i DN att 24 november i flera länder utsets till "Buy nothing day". Jag gillar den tanken. Men det borde vara fler dagar än en om året som är det. Om inte butikerna var öppna jämt och ständigt kanske vi inte skulle konsumera lika mycket.
Jag gillar inte julen längre - för mycket stress, krav och pengar involverade. Kan man inte bara umgås och njuta av god mat och dryck och ge varandra väl uttänkta julklappar som faktiskt visar att man engagerat sig lite. Dessutom har jag nog en längtan att få fira jul på ett annat sätt än vad min familj gör, men så länge jag inte har någon egen familj är jag "fast" i släktens traditioner. Därför känns det extra skönt att jag ska åka bort över julen i år. Vilket inte innebär att jag för den sakens skull slipper undan helt - jag ska hälsa på min mamma innan jag åker jag misstänker att julklappsbyte förväntas. Jag mår dåligt av att inte leva upp till förväntningar så det är nog bäst att skaffa lite julklappar ändå.
På bio med herr 4
Efter att han ringt två lördagar på rad utan att jag kunnat (eller ok, ena gången sa jag att jag inte kunde bara för att jag inte hade lust att träffa honom) kände jag mig så illa tvungen att inte nobba när han föreslogs att ses på tisdagen. Vi skulle gå på bio.
Innan hade jag lite ångest eftersom biosalongens mörker är som upplagt för ett första kroppsligt närmande. Det skulle vara hemskt pinsamt tyckte jag om han skulle försöka sig på något och jag bestämt skulle få avvisa honom där under pågående filmvisning. Dessutom skulle jag klandrat mig själv för att jag på något omedvetet och ofrivilligt sätt måste ha fått honom att tro att jag skulle välkomna biotafsande. Jag såg till att inte uppmuntra några sådana försök genom att luta mig mot armstödet bort från honom samt hålla ordning på händer och lår för att dessa kroppsdelar inte skulle befinna sig inom räckhåll. Det funkade bra.
Nu kvarstår dock dilemmat vad jag ska göra med honom. Han kanske inte är intresserad av mig och också bara ser mig som en kompis - i så fall skulle det ju kunna bli hel fel om jag bara kläcker ur mig "Du, bara så du vet, jag är inte intresserad av dig", bara så där helt apropå inget. Å andra sidan skulle det bli ännu mer fel om han faktiskt är intresserad och går och trånar efter mig och tror att det är ömsesidigt (hur han nu skulle kunna tro det med tanke på mitt reserverande och avvaktande beteende).
Herr 4 är den enda av höstens grabbar som inte fått nobben.....än.
Två månader, sju nålstick
Vitrinskåp
Möbeln som utlöste de här funderingarna var vitrinskåpet. Jag är på jakt efter en begagnad bokhylla till min hall och har därför kikat runt på Blocket ett par gånger. Det var där jag såg oändliga variationer på vitrinskåp från 60-talet och framåt. Vem vill inte ha möbeln som är en kombinerad bokylla, tv-möbel och vitrinskåp. Självklart med belysning. Det belysta vitrinskåpet som möjliggör att man så tjusigt kan visa upp sina vackra glas och fina porslin för besökare. Det är ju viktigt att visa upp vad man har och det har knappast ändrats med tiden (tvärtom nästan). Fånig funktion tycker jag. Belysta glasmontrar hör hemma i museum, inte i hemmet. Så det så.
Det blev tillfälligt avbrott för herr 7
Vi hade en jätterolig kväll, mycket prat och mycket skratt som vid tidigare träffar men tyvärr uppbådar han inga hetare känslor från min sida. Det har dock varit tydligt att jag väckt vissa känslor och förhoppningar hos honom och när min mobil pep till senare på kvällen med ett "Du är söt" insåg jag att jag måste ta ett snack med honom. Snarast.
Jag har en liten förhoppning om att det trots allt kanske finns en minimal chans att jag skulle kunna bli förtjust i honom om jag inte känner mig pressad av att han vill mer än mig. Det är ju så mycket saker som talar FÖR honom. Därför ville jag inte nobba honom definitivt, men jag var tydlig med att jag inte vill att något mer ska hända mellan oss just nu. Han blev besviken så klart, men verkade inte helt negativ till ett fortsatt umgänge på kompisnivå. Jag skulle gärna ha honom som kompis.
Det känns skönt att ha lagt korten på bordet men tycker lite synd om honom så klart. Men men, den som ger sig in i leken får leken tåla antar jag.
Mordisk till sinnet
Jag stressade hem från träningen idag för att hinna i tid, kom hem precis när tvätttiden skulle börja så inte hann jag äta något heller (hunger har inte en positiv effekt på mitt humör och tålamod). Inte nog med det, det är första dagen på mensen också vilket gör mig sådär lite extra retlig. Där kommer jag kånkandes på 10 kg smutstvätt och upptäcker till min fasa och förbannelse att någon jävel börjat tvätta. "Nä nu jävlar" utbrister jag högt och återvänder till lägenheten uttalandes diverse fula ord för att hämta papper och penna och skriva en liten trevlig lapp. "Jag återkommer kl. 20 och hoppas du tömt maskinerna tills dess" löd lappen. Som ett förtäckt hot nästan, om att något otrevligt skulle kunna inträffa om maskinerna inte var tömda.
Maskinerna var tömda. En lapp var fasttejpad med ett meddelande till mig:
"Så pinsamt. Jag ber 1000 gånger om ursäkt. Jag trodde jag hade bokat ikväll och var till och med nere och dubbelkollade bokningstavlan imorse. Det måste ha slagit slint i skallen på mig för jag har bokningscylinder nr 1014 och när jag såg din som har 1041 såg jag fel. Jag ber än en gång så mycket om ursäkt!"
Då fick jag sjukt dåligt samvete!
Det går bra nu
I helgen slog det mig att jag mått riktigt jäkla bra den senaste tiden. Humöret är på topp, hälsan likaså, självförtroendet har fått sig en boost av att komma ut och träffa killar och äntligen har det blivit lite balans mellan aktiviteter och hemmatid/spontantid.
Jag gjorde en liten livsanalys för ett tag sen. Jag avsatte en kväll åt att sitta ner och fundera på vad i mitt liv jag verkligen värdesätter, vad som gör mig glad/ger mig energi, identifiera mina tidstjuvar och komma fram till små förändringar (i tanke eller handling) som skulle kunna göra tillvaron ännu bättre. Jag tog min utgångspunkt i LivsKvalitetsProfilen som är utvecklad av Föreningen Tidsverkstaden. De har också skrivit en bok ("Rik på riktigt") som är tänkvärd.
Jag har inte gjort några stora förändringar (än) men det var värt mycket att bara engagera sig lite i sitt eget liv och tidsanvändning. De små saker jag ändrat på har redan gjort skillnad och det känns bra. Varje liten positiv förändring är värt mycket, man behöver inte göra en helomvändning och vända upp och ner på allt. Man kan komma lång även med små steg. Så jag tassar vidare i samma riktning....
Min favoritserie V
Jag ogillar november
Förnuft eller känsla?
Det pågår ständigt en kamp inom mig mellan hjärta och hjärna, känsla och förnuft. Det är kanske så för de flesta människor. I mitt fall verkar dock förnuftet ha överhanden. Jag är nästan alltid rationell och realistisk i mina tankar och mitt agerande. Därför är jag alltid lite misstänksam mot mina känslor - hur kan jag veta om de är äkta känslor eller känslor som är en podukt av mitt förnuft.
Jag analyserar senaste kille nr 7. Efter första träffen kändes det lite pirrigt och spännande. Jag hoppades att han skulle vilja träffa mig igen och blev hur glad som helst när han ville det. Men nästa träff bjöd inte på samma fånleende och senaste gången vi sågs var jag jättenervös att han skulle göra något move för jag kände verkligen att jag INTE vill det (än eller nånsin?). Nu avvaktar jag hans initiativ till att ses igen men jag tror att han vibbar min osäkerhet och därför också är avvaktande.
Därför börjar jag fråga mig själv vad som hände med det där pirret - slog förnuftet på direkt? Nästan allt verkar ju vara bra med den här killen - många gemensamma intressen, samma humor, har massor att prata om, båda vill flytta ut från stan framöver. Men allt det där bra överskuggas av två saker - att hans företag/jobb är otroligt viktigt för honom och något han planerat att satsa på närmsta åren (han verkar jobba mest alla dagar i veckan och mer än 40 timmar) och att han tills han förverkligat detta inte vill skaffa familj. I ett slag raderades alla pluspoängen och ersattes av ett stort fett minus.
Oklart om det är känslan eller förnuftet som orsakade minustecknet. Min längtan efter något annat i livet är stor. Jag har jobbat några år, jag har förverkligat mig själv genom intressen och resor, jag har vänner jag trivs med. Jag är beredd att satsa när jag träffar rätt kille. Jag vill inte ge mig in i ett förhållande där jag måste "vänta ut" killen för att han ska förverkliga sig. Jag vill träffa någon som, liksom jag, redan har gjort det där och är redo att föverkliga sig själv som partner och förälder. Det låter verkligen sjukt seriöst. Jag är sjukt seriös. Det kanske är det som är problemet och orsaken till att jag inte låter känslorna få en chans.
Jag vet att känslor medför stora risker. När jag väl förälskat mig och blivit tillsammans med någon så vill jag verkligen att det ska fungera. Jag bortser från sådana saker jag kanske innan ansåg kunde bli ett potentiellt problem i förhållandet. Jag vet att jag är sån och därför lägger jag extra krut på att ta reda på saker och fundera INNAN man slutar fråga varandra sådana saker. För visst är det oftast så, när man först lär känna någon frågar man om allt och ger ofta helt ärliga svar - när relationen är ett faktum är man mer försiktig, frågar och svarar bara sådant som inte kan ha en negativ effekt på förhållandet. Knäppt egentligen.
Om jag ska gå på min magkänsla säger den mig att inte heller nr 7 är rätt. Så är det nog. Om jag ska lita på min magkänsla det vill säga. Ska jag det? I don't know.
