Förnuft eller känsla?
Det pågår ständigt en kamp inom mig mellan hjärta och hjärna, känsla och förnuft. Det är kanske så för de flesta människor. I mitt fall verkar dock förnuftet ha överhanden. Jag är nästan alltid rationell och realistisk i mina tankar och mitt agerande. Därför är jag alltid lite misstänksam mot mina känslor - hur kan jag veta om de är äkta känslor eller känslor som är en podukt av mitt förnuft.
Jag analyserar senaste kille nr 7. Efter första träffen kändes det lite pirrigt och spännande. Jag hoppades att han skulle vilja träffa mig igen och blev hur glad som helst när han ville det. Men nästa träff bjöd inte på samma fånleende och senaste gången vi sågs var jag jättenervös att han skulle göra något move för jag kände verkligen att jag INTE vill det (än eller nånsin?). Nu avvaktar jag hans initiativ till att ses igen men jag tror att han vibbar min osäkerhet och därför också är avvaktande.
Därför börjar jag fråga mig själv vad som hände med det där pirret - slog förnuftet på direkt? Nästan allt verkar ju vara bra med den här killen - många gemensamma intressen, samma humor, har massor att prata om, båda vill flytta ut från stan framöver. Men allt det där bra överskuggas av två saker - att hans företag/jobb är otroligt viktigt för honom och något han planerat att satsa på närmsta åren (han verkar jobba mest alla dagar i veckan och mer än 40 timmar) och att han tills han förverkligat detta inte vill skaffa familj. I ett slag raderades alla pluspoängen och ersattes av ett stort fett minus.
Oklart om det är känslan eller förnuftet som orsakade minustecknet. Min längtan efter något annat i livet är stor. Jag har jobbat några år, jag har förverkligat mig själv genom intressen och resor, jag har vänner jag trivs med. Jag är beredd att satsa när jag träffar rätt kille. Jag vill inte ge mig in i ett förhållande där jag måste "vänta ut" killen för att han ska förverkliga sig. Jag vill träffa någon som, liksom jag, redan har gjort det där och är redo att föverkliga sig själv som partner och förälder. Det låter verkligen sjukt seriöst. Jag är sjukt seriös. Det kanske är det som är problemet och orsaken till att jag inte låter känslorna få en chans.
Jag vet att känslor medför stora risker. När jag väl förälskat mig och blivit tillsammans med någon så vill jag verkligen att det ska fungera. Jag bortser från sådana saker jag kanske innan ansåg kunde bli ett potentiellt problem i förhållandet. Jag vet att jag är sån och därför lägger jag extra krut på att ta reda på saker och fundera INNAN man slutar fråga varandra sådana saker. För visst är det oftast så, när man först lär känna någon frågar man om allt och ger ofta helt ärliga svar - när relationen är ett faktum är man mer försiktig, frågar och svarar bara sådant som inte kan ha en negativ effekt på förhållandet. Knäppt egentligen.
Om jag ska gå på min magkänsla säger den mig att inte heller nr 7 är rätt. Så är det nog. Om jag ska lita på min magkänsla det vill säga. Ska jag det? I don't know.
