Hmm.....

Jag har börjat sjunga i en gospelkör och nyligen hade vi konsert. Jag är inte troende och känner mig alltid lite besvärad av religiöst prat och lovsjungande.

Den här konserten blev ganska snart väldigt gudslig - religiöst mellanprat och väckelse-möte-stämning när den inte ont anande publiken både fick klappa takten och sjunga med. Väldigt osvenskt! Fast i och för sig verkade publiken dras med av musiken och shakade järnet medan de klappade och sjöng med. Jag är glad över att jag inte hade bjudit in några jag kände. Jag blir nästan lite irriterad över att de ska pracka på religionen på de som kanske bara kom dit för att få höra lite bra musik. Å andra sidan är det väl just det som är baktanken.

Hmmmm...jag tror inte jag ska fortsätta i den där kören nästa termin.

Ibland är det fascinerande hur liten världen kan vara. I fredags morse tog jag tunnelbanan som vanligt till jobbet. När jag skulle kliva av och är på väg mot dörrarna ser jag en kille som vinkar lite försynt. Det visade sig vara en kille som pluggade på samma skola som mig i London 1998. Jag är imponerad av att han kände igen mig då jag hade jättekort hår under den tiden. Dessutom är det ju nästan tio år sedan. Jag lät bli att kliva av och åkte med en station till för att vi skulle hinna prata lite. Roligt!  Jag hade aldrig trott att jag skulle träffa på någon från den tiden igen. Ha ha!

Den sjätte killen i ordningen har jag haft kontakt med i ett par veckor och vi hade väldigt lika inställning till mycket, i alla fall på pappret. Jag kände på mig redan innan vi sågs att den här killen nog sett fram mer emot träffen än vad jag gjort. Men jag har kanske bara blivit väldigt duktig på att inte ha några förväntningar eller förhoppningar utan bara ta det för vad det är .

Vad som mötte mig denna träff var en inflyttad västmanlänning - väääästmanlääääning. Inte nog med att han hette samma sak som min lillebror, han såg dessutom ung ut och påminde mig om min brolla i utseendet. Det går ju bara inte. Jag kände att jag relaterade till honom som om jag var flera år äldre istället för bara ett medan han satt där och tindrade med ögonen.

Någon timma efter att vi setts fick jag ett sms från honom att han gillat mig och jättegärna ville fortsätta träffas. Men det blev ett milt avvisande från min sida - tack men nej tack.  Stackarn! Det kändes lite jobbigt men bäst så.

Kille nr 5 bor inte i stan, därför har det varit ganska svårt för oss att få till en första träff. I söndags blev det äntligen tillfälle att träffas efter några veckors (inte särskilt intensivt) mailande. Vi möttes på Centralstationen och promenerade till Moderna muséet där vi kollade på utställningarna och åt soppa för att sedan promenera tillbaka.

Promenader och utställningar är egentligen perfekta första-träffen-aktiviteter. Man måste inte prata hela tiden och det finns mycket man ser som kan inspirera till samtalsämnen. Sedan tycker jag det är ganska skönt att slippa sitta och stirra på varandra när man träffas första gången.

Kille nr 5 verkade lovande på pappret och visade sig också vara trevlig i verkligheten. Jag fick intrycket av att vi har en hel del gemensamt (mat- och naturintresse t.ex.) och samtalet flöt på utan problem. Jag kom på mig själv med att vara tyst långa stunder vilket för mig är ganska ovanligt. Det är inte ofta jag känner mig bekväm med tystnad, särskilt inte tillsammans med nya människor. Han var helt enkelt ett väldigt behagligt sällskap med lugnande inverkan. Han svarade öppet och berättande på mina frågor och ställde intresserade frågor tillbaka. Stort plus i kanten där.

Men så har vi det här med fysiken. Värsta naturvetenskapen det här, inte bara kemin som ska funka utan även fysiken. Killen var inte någon jag skulle titta efter på gatan eller krogen (men inte många som är det i och för sig).  "Lufsig" är det ord som poppar upp. Lite som en björn. Kan inte påstå att jag kände någon omedelbar attraktion av hans fysiska uppenbarelse, han var mer någon som utstrålade trygghet, någon man kan tänka sig att krama på. Lite som en björn.

Det är väl inte helt tummen ner i detta fall, men ingen solklar tummen upp. Jag väntar och ser tror jag.

Tji fick jag för att jag gnällde tidigare om att jag hade tråkigt och inte tillräckligt mycket grejer för mig.  

Senaste månaden har jag haft något planerat i stort sett varenda dag, både i veckan och på helgen - träffa kompisar, träffa internetdejting-killar, ridning, körsång, resor med jobbet, resor privat, tvättstuga etc etc..   Jag skäms nästan när någon kompis (eller internetdejting-kille för den delen) vill ses och det inte finns någon lucka i kalendern förrän flera veckor framåt. Detta innebär ju att jag bara fortsätter att boka upp mig, längre och längre fram.

Visst är det jättekul att ha mycket att göra, men just nu längtar jag efter lite lediga dagar både för att få ha det lite tråkigt och för att kunna vara lite spontan.  Nu lovar jag mig själv att inte planera in något efter nästa vecka. Jag har också tänkt ta mig tid att fundera lite över mitt liv (blivit inspirerad av en bok jag läser) - detta kanske jag borde boka in i min kalender :)

Mmmmmm.....det finns inget godare än en stor flottig hamburgare och pommes med dipsås efter att man tagit några glas vin på afterwork. En avstickare till Mackedonken kan rädda en utekväll och undvika fylleslag. Lökig andedräkt kan sedan vara en tillgång resten av kvällen om man vill bli av med någon ovälkommet närgången typ.

Hoppsan, jag har visst gått och fått mig en seriös intressent . Herr 4 ringde dagen efter att jag kommit tillbaka från Barcelona och ville ses. Jag gillar när killar inte är rädda för att höra av sig även om det är tätt inpå. Jag föreslog en fika på söndagseftermiddagen. 20 min senare får jag en förfrågan av Kille nr 5 som jag ännu inte träffat pga att vi i flera veckors tid inte kunnat hitta en dag som passar båda. Han ville så klart träffas söndag eftermiddag. Typiskt!

Vad göra? Efter lite resonerande kom jag fram till att jag ju redan träffat Herr 4 innan och han verkar dessutom tillgänglig för det mesta. Därför körde jag en fuling och hittade på någon ursäkt till att flytta träffen med honom till i onsdags.

Fika direkt efter jobbet var planen, men jag kom på att jag behövde gå och vaccinera mig inför min tropiska ridresa och då blev klockan mer lämplig för mat. Vi gick till en halvmysig pizza/pasta-restaurang på Rörstrandsgatan och tryckte i oss varsinn fettdrypande (men helt ok) pizza och ett glas husets röda.

Precis som förra gången vi sågs var det jag som stod för nyfikenheten och frågorna medan han glatt pladdrade på och berättade utförligt om det ena och det andra (vilket i och för sig är kul). Han ställde inte ens motfrågor på det jag frågat. Om jag var tyst och inte sa eller frågade något sänkte sig tystnaden. Jag pallar inte med sådan där tystnad så efter några sekunder var min intresserade utfrågning i gång igen. Det är verkligen dålig social kompetens att inte visa intresse så som han gör.

Det konstiga är ju att han verkar gilla mig och vilja träffa mig (trots hans totala oengagemang att lära känna mig), fast det är väl bara för att han får känna sig så intressant i mitt frågvisa sällskap, en liten ego-boost.  Han hör av sig ofta på sms men även där lyser frågorna med sin frånvaro. "Hej! Jag har precis bytt tåg, trist resa det här. Dags att kolla in cafévagnen. /x"  Inte ens ett "hur mår du?". Tummen ner.

Han är så gott som definitivt struken som potentiell partner, men har inget emot att träffa honom igen - vi har en del gemensamma intressen så han kanske kan bli någon man hittar på saker med åtminstone.

[Foton kommer senare] 

I helgen var jag i Barcelona med min bästa väninna. Det var mitt första besök i denna storstad men säkerligen inte mitt sista. Där fanns massor att se och göra, vädret var underbart (22-25 grader och sol alla dagarna) och människorna trevliga. Det enda som var lite synd var att maten var nästan i prisklass med Sverige.  

Första kvällen   Vi anlände sent på torsdagkvällen till vårat hotel The Praktik som ligger i området L'Eixample. Efter att ha spanat in det snyggt inredda hotellrummet gav jag mig ut med karta och kamera på en kvällspromenad till La Sagrada Familia. Endast en fasad var upplyst vilket var lite av en besvikelse, men man fick ändå en uppfattning om byggnadens detaljrikedom och storhet.

På väg tillbaka smög jag in på en liten bar för tapas (Patatas Bravas och Chorizitos al Diablo) och en öl i ett försök att väcka liv i min latenta spanska.  

Dag 1   På fredagsmorgonen sov vi ut ordentligt och vandrade sedan de 10 minutrarna ner till Las Ramblas. Där åt vi frukost på en uteservering med god utsikt över gatan och alla andra turister. Nybakad baguette med jamon serrano, färskpressad apelsinjuice och café con leche i solskenet. Mums!  

Mätta och belåtna strosade vi längs med Las Ramblas försäljare och vek sedan in bland de gotiska kvarteren där vi gick runt i de smala gränderna. Här var det oerhört tyst och lugnt jämfört med all trafik och folkträngsel på Las Ramblas. Vackra, växtprydda balkonger och massor med tvätt som hängde på tork överallt.  

Vi kom ut ur dunklet vid avenyn intill marinan och promenerade förbi konstmuséet, sneddade genom sunkiga bostadskvarter för att komma ut till en av stränderna, Platja de San Sebastiá. Vita stränder, turkosblått hav och brusande vågor. Så fint! Efter en stunds barfotaplask i strandkanten återvände vi till marinan där vi åt en lång lunch på "Luz de Gas", en restaurang som ligger på bryggorna i hamnen. Vi avnjöt en immande kanna sangría tillsammans med flera olika tapas - patatas bravas, grillade jätteräkor, fårost, croquetter. Djupa samtal, guppande båtar, gassande sol, supande tyskar - kan det bli bättre?  

Efter lunchen tog vi en taxi upp till Park Güell där Gaudí skulle byggt ett helt bostadsområde för välbärgade på uppdrag av någon miljonär. Projektet blev dock en flopp och ingen var intresserad av att köpa så efter bara några hus lades projektet ner. Parken består av några byggnader i Gaudís galna stil samt en park med anlagda promenadvägar som klättrar upp på en kulle strax norr om centrala Barcelona. Häruppifrån hade vi en vidunderlig utsikt över staden och havet. Väl värt ett besök!  

Vi åkte tillbaka till hotellet och tog en välbehövlig siesta. Middagen var en flopp - vi gick till en restaurang som vi hittade inte så långt från hotellet. Vi beställde en flaska cava och varsinn 17-euros-paella. Den var varken särskilt riklig eller särskilt god, lagar bättre paella själv. Men cavan slank ner utan problem. Efter maten åkte vi till en bar vi blivit rekommenderad, Carpe Diem Lounge Club (CDLC) vid strandkanten på La Barceloneta. Det var ett ganska coolt ställe, mycket folk, lite orientalisk inredning med jalusiavskiljda divaner där man kunde vräka sig barfota.   Personalen bestod mest av attraktiva och vältränade killar som var fina att titta på (och trevliga att beställa av). Vår egen snygga servitör hette Chris och var mexikan.  Drinken var god men alla dagens upplevelser tog ut sin rätt och vi åkte hem ganska tidigt.  

Dag 2   Vi kom upp lite tidigare denna dag och tog en taxi till stranden Platja Bogatell, en strand som ligger bortanför området La Barceloneta. Tyvärr visade sig att taxichauförren inte hade så bra koll på Barcelonas stränder för han släppte av oss två stränder för långt bort i vad som mest liknade ett industriområde. Med kurrande magar vandrade vi någon kilometer tillbaka till "vår" strand. Där fanns en liten "chiringuito", en strandbar som precis höll på att öppna. Här åt vi frukost, med en nästan öde strand och fri horisontlinje över Medelhavet ("Va? Det här är väl Atlanten?" utbrast min kompis). Frukosten denna dag bestod av en tonfiskbaguette, apelsinjuice (från koncentrat) och café con leche och kostade dryga 10 EUR per person.  

Vi hyrde sedan varsin solstol och njöt i fulla drag av de värmande soltrålanrna och bruset från havet. Vi lyxade även till det med varsinn massage som en trupp av thailändskor sålde för 5 EUR per kvarten. När vi antagit en lagom tomatröd nyans åt vi lunch på samma chiringuito som sköljdes ner med en (jävligt stark) mojito.

Lite smålulliga taxade vi tillbaka till hotellet, lämnade badgrejorna och gav oss ut på stan för att undersöka Barcelonas shopping med start i varuhuset El Corte Inglés. Shoppingen var ingen hit - fruktansvärt mycket folk, samma märken som hemma och samma priser. Tillbaka till hotellet blev det lite vila och sedan öl, oliver och ost på balkongen medan solen sjönk ner bakom hustaken.  

Den här kvällen hade vi bokat bord på en lite bättre restaurang Shoko - granne med CDLC i La Barceloneta. Snygga och uppklädda infann vi oss kl. 21.30 för att få vårat bord utomhus (vi sa till särskilt om det vid bokningen), bara för att bli visade till ett trist inomhus bord. Vi beställde förätt och huvudrätt och en flaska cava att dricka till. De dröjde oerhört med drickan, vi hann få in förätten och den hann kallna innan vi äntligen fick våran flaska. Dåligt!

En av våra servitörer hette León och pratade inte engelska. Detta innebar att han pratade mest med mig på spanska. Han frågade nyfiket saker om oss varje gång han hade vägarna förbi och blev överlycklig när han fick veta att jag var singel. Här övergick hans omsorger till mer rättframt flörtande. Han eskorterade oss stolt till baren medan han muttrade "Camilla, Camilla, Camilla - me enamoro de tí" typ, Camilla, jag blir alldeles kär i dig. Typiskt spansk charmör-chargong. Något jag uppskattar i allra högsta grad! Jag hade glömt bort hur glad man blir av smicker och komplimanger. Han ville bjuda oss på varsinn drink men de margueritas han kom med visade de sig vara odrickbara, alldeles för starka och smakade....gift. När han inte var i närheten så rymde vi därifrån illa kvickt.  

Efter att ha spanat in de restauranger och barer som fanns där och övervägt om vi skulle ta en taxi in till centrala Barcelona för att hitta något uteställe, bestämde vi oss ändå för att stanna kvar här och testa CDLC igen. Det var lite mer folk idag och vi stod i baren längst in och zippade på varsinn gin & tonic och skämtade elakt om ett gäng döva som var där. Faktiskt så skämtade vi elakt om de flesta som råkade befinna sig i vårt blickfång. Alla utom en av bartendrarna som såg lite vampyraktig ut (i min mening) om än oerhört läcker (i min kompis mening).

Servitören Chris från kvällen innan kände igen oss och kom fram och pratade lite. En riktigt snygg och trevlig grabb, hade gärna klämt lite på hans välformade biceps. Han erbjöd oss att vräka oss på en av divanerna (som ikväll var reserverade endast för VIP-gäster). När vi låg där utan skor så kände jag mig mer VIP än någonsin. Snart kom han tillbaka och frågade vad vi drack, ögonblicket kom han med två GT. Lyx. Sippade. Snackade. Spanade.   

"Gillar ni coktails?", Chris var tillbaka. Vi nickade. En stund senare levererades två fantastiska strawberry daiquiries. Chris försäkrade sig hela tiden om att vi hade det bra och småsnackade med oss under långa stunder. Nej nej, vi skulle absolut inte betala något för drinkarna. Till Chris stora besvikelse gick vi innan stället stängde, tror allt han hade hoppats på att kunna dra med oss vidare någonstans när han slutade. Två spanjorers hjärtan krossade på en kväll, stackarna!  

Dag 3   Min kompis ville sova ut. Inte jag. Strax före nio knatade jag iväg för att se La Sagrada Familia i dagsljus. Jag gick inte raka vägen dit utan såg till att passera änny ett Gaudí bygge på vägen dit. I dagsljuset var katedralen mer imponerande, men jag associerade av okänd anledning byggnadens fasader och former till kommunistiska betongstatyer. Att gå in kostade 8 EUR varav en del av intäkten finansierar det fortsatta (eviga?) färdigställandet av byggnaden.

Utsidan visade sig vara långt mer färdig än insidan som såg ut som...ja, en byggarbetsplats. Längs med väggen fanns det plats att gå på men allt innanför var inhägnat och där var bråte, cementblandare, säckar med sand, gipsformar, truckar, bräder etc etc. Svårt att föreställa sig hur det kommer se ut när det är färdigt.  

Jag mötte min kompis och vi checkade ut och hann med en frukost på ett litet café ett par kvarter från hotellet innan det var dags att haffa en taxi till flygplatsen för hemresa. Jag önskar vi hade haft åtminstone en halv dag till på oss för att hinna ser mer av denna intressanta stad. Fast jag misstänker att jag kommer åka dit igen. Någon gång.

Glassbilen. Ännu på tvåtusentalet spelar den sin sjukt irriterande trudelutt utanför stan. Den vägrar helt enkelt att ge upp. Häromkvällen var den ända inne på stallplanen och vände sen stod den säkert fem min vid boningshuset där  och enträget repetera glassbilsmelodin var tionde sekund. OM det nu är så att det faktiskt är NÅGON som köper glass från glassbilen så är jag säker på att de gör det endast för att få slippa höra på fanskapet. Vakna upp GB, glassbilen är ute!

I veckan var jag i Prag två dagar på möte. Jag har aldrig tidigare varit i Prag eller Tjeckien och det var spännande att få åka till ett helt nytt land. Tyvärr var både kontoret och hotellet jag skulle vara på i en stor business park en bit utanför centrala Prag och det blev knappt någon tid över åt någon sightseeing.

Första kvällen åkte jag och en kollega in till stan och promenerade runt i mörker, dimma och regn. Trots de dåliga förutsättningarna föll jag pladask för Prag. Visst var det turistiskt och exploaterat men det förstörde inte stadens charm, de vackra husen, kullerstensgatorna, de pampiga kyrkorna, torgen och floden.

Vi åt middag på vad som verkade vara en lite modernare restaurang i närheten av Kafka muséet. Servicen var topp och maten snyggt upplagd och vällagad. Till förrätt åt jag tunna skivor rökt ankbröst, med grillad getost på sallad med hallonvinägrette. Till huvudrätt åt jag anka med rödkål och rotsaksrösti. En halvliters Urguell till det. Summa: ca 250 kr. Prisnivån i de turistiga delarna av staden är inte så mycket billigare än i Sverige, men man kan äta riktigt billigt om man vågar sig iväg från turiststråken. Ölen är dock billig och god.

Kongresshotellet var en mardröm av  "öststatslyx" dvs mörka, mönstrade heltäckningsmattor, vinröda plyschsoffor, krom och mässing, plastväxter, olika vatteninstallationer och marmor (äkta och fejkad). Hotellet stoltserade med egen souvenirbutik, casino, spa, tennisbanor, thaimassage på rummet för 200 kr per timman, japansk trädgård och sjungande fontän (tog aldrig redan på exakt vad detta innebar). Hotellrummet var enormt, säkert 35 kvm och med sparsam, ful möblering. En intressant detalj var att möbleringen ändrades från dag till dag. Första kvällen hade jag två fåtöljer och nästa dag var fåtöljerna utbytta till en vit (V I T) läderskoffa. Hu!

Andra kvällen hade företaget ordnat en gemensam middag på en restaurang med medeltidstema. Medeltid innebar i detta fall tegelvalv, metalltalrikar (som att äta ur ett sjukhusbäcken, typ) och en servitris i kjol och knyttopp vilket lämnade allt från under bysten till nedanför naveln bart. Birkenstocksandalerna som hon hasade runt i ökade inte på medeltidskänslan. Dock verkade avsaknaden av kläder uppskattas av mitt sällskap som bestod nästan enbart av män bl.a. rumänen Bogdan, ungraren Lazlo, bulgaren Todor, österrikaren Alfred, britterna Tony och Scott, amerikanen Frank, tysken Mathias etc etc.

Hur som helst var det en rolig affärsresa och jag hoppas kunna åka till Prag igen om inte alltför länge. Det är en stad jag skulle vilja uppleva tillsammans med någon jag bryr mig om.

Min tredje dejt blev var den mest "dejtiga" hittills. Möte vid Stureplan för gemensam promenad till Kaknästornet där en brunch avnjöts med ett gott glas vin och sedan promenad i kvällssolen tillbaka.

Killen ifråga var även denna gång en icke-Stockholmare, en skåning med behaglig dialekt som jag hade både häst-, djur- och naturintresset gemensamt med. Samtalet flöt på från första stund och vi pladdrade på de 4-timmarna igenom om ditten och datten. Personkemin kändes bra. Jag kände direkt att detta var en seriös och bra kille, öppen, jordnära och positiv. So far so good.

Men....och det ska visst alltid vara ett "men". Jag kände mig inte alls dragen till honom, attraktionen från min sida var noll. Jag var inte ens särskilt uppmärksam på hans fysiska närvaro (trots vinet), något jag annars brukar tänka på. Fast jag vet ju i och för sig att det inte behöver betyda att jag inte skulle kunna bli attraherad -  i mitt längsta förhållande var jag inte det minsta imponerad...tills han rörde vid mig. Sen var det där med attraktionen vår minsta problem :)

Jag har inte bestämt mig för om jag vill träffa honom igen, men jag tror det lutar åt att jag ska ge det en träff till. Om inte annat så skulle han kanske kunna bli en kompis.

Det känns som det gick undan med en väldig fart med de här dejterna, nu tror jag nog det blir en liten paus med dejter i ett par veckor.