Träff med kille nr 5
Kille nr 5 bor inte i stan, därför har det varit ganska svårt för oss att få till en första träff. I söndags blev det äntligen tillfälle att träffas efter några veckors (inte särskilt intensivt) mailande. Vi möttes på Centralstationen och promenerade till Moderna muséet där vi kollade på utställningarna och åt soppa för att sedan promenera tillbaka.
Promenader och utställningar är egentligen perfekta första-träffen-aktiviteter. Man måste inte prata hela tiden och det finns mycket man ser som kan inspirera till samtalsämnen. Sedan tycker jag det är ganska skönt att slippa sitta och stirra på varandra när man träffas första gången.
Kille nr 5 verkade lovande på pappret och visade sig också vara trevlig i verkligheten. Jag fick intrycket av att vi har en hel del gemensamt (mat- och naturintresse t.ex.) och samtalet flöt på utan problem. Jag kom på mig själv med att vara tyst långa stunder vilket för mig är ganska ovanligt. Det är inte ofta jag känner mig bekväm med tystnad, särskilt inte tillsammans med nya människor. Han var helt enkelt ett väldigt behagligt sällskap med lugnande inverkan. Han svarade öppet och berättande på mina frågor och ställde intresserade frågor tillbaka. Stort plus i kanten där.
Men så har vi det här med fysiken. Värsta naturvetenskapen det här, inte bara kemin som ska funka utan även fysiken. Killen var inte någon jag skulle titta efter på gatan eller krogen (men inte många som är det i och för sig). "Lufsig" är det ord som poppar upp. Lite som en björn. Kan inte påstå att jag kände någon omedelbar attraktion av hans fysiska uppenbarelse, han var mer någon som utstrålade trygghet, någon man kan tänka sig att krama på. Lite som en björn.
Det är väl inte helt tummen ner i detta fall, men ingen solklar tummen upp. Jag väntar och ser tror jag.
Promenader och utställningar är egentligen perfekta första-träffen-aktiviteter. Man måste inte prata hela tiden och det finns mycket man ser som kan inspirera till samtalsämnen. Sedan tycker jag det är ganska skönt att slippa sitta och stirra på varandra när man träffas första gången.
Kille nr 5 verkade lovande på pappret och visade sig också vara trevlig i verkligheten. Jag fick intrycket av att vi har en hel del gemensamt (mat- och naturintresse t.ex.) och samtalet flöt på utan problem. Jag kom på mig själv med att vara tyst långa stunder vilket för mig är ganska ovanligt. Det är inte ofta jag känner mig bekväm med tystnad, särskilt inte tillsammans med nya människor. Han var helt enkelt ett väldigt behagligt sällskap med lugnande inverkan. Han svarade öppet och berättande på mina frågor och ställde intresserade frågor tillbaka. Stort plus i kanten där.
Men så har vi det här med fysiken. Värsta naturvetenskapen det här, inte bara kemin som ska funka utan även fysiken. Killen var inte någon jag skulle titta efter på gatan eller krogen (men inte många som är det i och för sig). "Lufsig" är det ord som poppar upp. Lite som en björn. Kan inte påstå att jag kände någon omedelbar attraktion av hans fysiska uppenbarelse, han var mer någon som utstrålade trygghet, någon man kan tänka sig att krama på. Lite som en björn.
Det är väl inte helt tummen ner i detta fall, men ingen solklar tummen upp. Jag väntar och ser tror jag.
Kommentarer
Trackback
