Hmm.....

Min tredje dejt blev var den mest "dejtiga" hittills. Möte vid Stureplan för gemensam promenad till Kaknästornet där en brunch avnjöts med ett gott glas vin och sedan promenad i kvällssolen tillbaka.

Killen ifråga var även denna gång en icke-Stockholmare, en skåning med behaglig dialekt som jag hade både häst-, djur- och naturintresset gemensamt med. Samtalet flöt på från första stund och vi pladdrade på de 4-timmarna igenom om ditten och datten. Personkemin kändes bra. Jag kände direkt att detta var en seriös och bra kille, öppen, jordnära och positiv. So far so good.

Men....och det ska visst alltid vara ett "men". Jag kände mig inte alls dragen till honom, attraktionen från min sida var noll. Jag var inte ens särskilt uppmärksam på hans fysiska närvaro (trots vinet), något jag annars brukar tänka på. Fast jag vet ju i och för sig att det inte behöver betyda att jag inte skulle kunna bli attraherad -  i mitt längsta förhållande var jag inte det minsta imponerad...tills han rörde vid mig. Sen var det där med attraktionen vår minsta problem :)

Jag har inte bestämt mig för om jag vill träffa honom igen, men jag tror det lutar åt att jag ska ge det en träff till. Om inte annat så skulle han kanske kunna bli en kompis.

Det känns som det gick undan med en väldig fart med de här dejterna, nu tror jag nog det blir en liten paus med dejter i ett par veckor.