Att det ska vara så svårt att träffa rätt!
eller berättelsen om min kärlekshistoria och varför jag är singel
Jag var visst inte blixtförälskad, men visst pirrade det lite och det kändes avslappnat och tryggt oss emellan från första början och det var väl detta som gjorde att jag inte funderade nåt nämnvärt över den uteblivna förälskelsen. I bakhuvudet malde dock frågorna på oavbrutet de första månaderna "har vi verkligen tillräckligt gemensamt för en framtid ihop? kan jag tänka mig att leva med honom i massor med år? kan jag tänka mig att skaffa barn med honom? skulle han vara en bra pappa? har han dåliga sidor som kommer gå mig på nerverna i längden? vill vi bo på samma sätt framöver? står vi ut med varandra i vardagen?" Parallellt med detta hade jag en känsla av tidspress, att jag måste försöka hitta svaren på mina frågor så snabbt som möjligt för att inte kasta bort värdefull tid. Inte konstigt att man inte blir kär då.
Jag har funderat över det här att träffa någon när man är över 25. Det blir minsann inte lättare med åren. Tacka vet jag hur bekymmersfritt och spontant livet tedde sig när man var 22-23, man levde mer i nuet och hade inte så mycket tankar på framtiden. Att bilda familj fanns definitivt inte med på kartan. Det var då det. Och det var då jag inledde mitt första seriösa förhållande med den första killen jag älskade och blivit älskad av och det vara alldeles tillräckligt under flera års tid.
Efter att vi båda börjat arbeta och flyttat ihop och livet därmed antagit en mer förutsägbar och trygg rytm hann tiden ikapp oss och framtiden var inte längre i framtiden utan här och nu. Den biologiska klockan hade dessutom sakta börjat ticka någonstans i mitt inre och nu började man tänka i helt andra banor. Efter fem år tillsammans insåg vi att vi inte delade samma värderingar, inte var i samma fas i livet och helt enkelt inte ville leva samma sorts liv framöver. Kärlek i all ära, men det räckte inte längre nu när man insett att det stod så mycket mera på spel.
Detta hände för snart två år sen. Det tog ett tag att hitta tillbaka till sig själv eftersom man i ett sådant långt förhållande liksom växer ihop, omärkligt anpassar sig och kompromissar. Efter något halvår kände jag mig återhämtad, trygg och relativt nöjd med tillvaron bortsett från en molande ensamhetskänsla som bara bitvis gick att döva med kompisar och hobbies. Jag ville ju så gärna träffa någon, inte var ensam, hitta mannen att dela livet med. Men hur sjutton skulle det gå till? Och på mest effektiva sätt, jag menar herregud, tiden går ju och man blir inte yngre och dessutom hade jag börjat få gråa hårstrån.
Jag hade ju hört talas om det här med internetdejting. Det kanske kunde vara något för mig som alltid varit en flitig användare av Internet. Det var åtminstone värt att testa "för skojs skull". Det kunde i alla fall inte skada att lägga upp en profil och jag kunde kanske få åtnjuta lite virtuell bekräftelse. Jag försäkrade mina kompisar om att jag absolut inte hade för avsikt att faktiskt TRÄFFA någon från nätet i verkligheten, det här vara bara en kul grej. Jag översvämmades snart av svar, mest från killar som inte intresserade mig ett jota men också från en och annan vettig människa. En och annan människa reducerades ganska snart till en viss kille.
Hans profil hade inte något gemensamt med min men han verkade både trevlig och intelligent och dessutom såg han bra ut på bilden. Under ett par veckors intensivt mailande växte en spänning och nyfikenhet fram och det var lite pirrigt när vi väl träffades över en fika. Det blev ännu en fika nästa dag, och nästa dag och första riktiga "dejten" på restaurang veckan därpå och uppföljd med filmkväll dagen efter och nästa dag igen. Jag hann inte gå på några dejter med andra killar för innan jag visste ordet av träffades vi i stort sett varje dag och var ett par (om än outtalat).
Jag var visst inte blixtförälskad, men visst pirrade det lite och det kändes avslappnat och tryggt oss emellan från första början och det var väl detta som gjorde att jag inte funderade nåt nämnvärt över den uteblivna förälskelsen. I bakhuvudet malde dock frågorna på oavbrutet de första månaderna "har vi verkligen tillräckligt gemensamt för en framtid ihop? kan jag tänka mig att leva med honom i massor med år? kan jag tänka mig att skaffa barn med honom? skulle han vara en bra pappa? har han dåliga sidor som kommer gå mig på nerverna i längden? vill vi bo på samma sätt framöver? står vi ut med varandra i vardagen?" Parallellt med detta hade jag en känsla av tidspress, att jag måste försöka hitta svaren på mina frågor så snabbt som möjligt för att inte kasta bort värdefull tid. Inte konstigt att man inte blir kär då.
Jag hade från början mina tveksamheter om vi egentligen hade särskilt mycket gemensamt eller om vi ville leva och bo på samma sätt. Man kan ju tycka att dessa tveksamheter och frågor borde vara indikationer nog på att det vi inte var rätt för varandra. Men jag lyssnade inte på det örat! Jag ignorerade helt mina egna ord "om det är rätt så vet man det" som jag sagt till väninnor som var osäkra på sina nya pojkvänner.
Månaderna gick utan större reflektioner eller samtal om känslor och framtid bortsett från ett ömsesidigt konstaterande att ingen av oss kände oss särskilt kära men annars trivdes bra ihop. Ju längre vi var tillsammans desto mindre verkade jag oroa mig över våra olikheter, samtidigt som man alltmer vande sig vid varandras sällskap och personligheter. Jag var också rädd för att bli ensam vilket säkert gjort mig mer villig att sticka huvudet i sanden. Men till slut kom vi till en punkt före jul då vi inte längre bara kunde fortsätta med skygglapparna på. Dags att bestämma om vi skulle satsa eller lägga ner. Det var minsann inte lätt även om jag nog innerst inne visste att han inte var mannen för mig, hur mycket jag än hade velat att han faktiskt var det. Efter mycket velande och många tårar satte vi punkt.
Så nu är jag i samma situation som för ett år sen - back to square one. Singel igen, med ännu ett år på nacken och flera grå hårstrån men åtminstone en erfarenhet (och förhoppningsvis även en vän) rikare.
Dags att ta sig en ordentligt funderare på hur jag ska gå vidare i livet och träffa någon utan att försöka medvetet och om jag väl träffar någon kunna påbörja ett förhållande utan att vilja så pass mycket att jag blundar för verkligheten. Det ska bli min utmaning 2007!
Dags att ta sig en ordentligt funderare på hur jag ska gå vidare i livet och träffa någon utan att försöka medvetet och om jag väl träffar någon kunna påbörja ett förhållande utan att vilja så pass mycket att jag blundar för verkligheten. Det ska bli min utmaning 2007!
Kommentarer
Postat av: F
Lycka till med din utmaning! :)
Postat av: Ija
Intressant läsning av dítt inlägg.Du är verkligen inte ensam om att ha den känslan om att ständigt tänka på killar och förhållande o framtiden. Jag separerade ifrån mitt ex i höstas och har fortfarande inte kommit över honom. Det är så svårt. Det är så mycket som ska stämma. Men grejen är väl att man ska försöka leva livet bara och slå bort de "måste-hitta-den-rätte" tankarna så kommer det tillslut. Det är när man inte letar eller söker kärleken som den dyker upp. Jag tror att när man träffat rätt så vet man det bara för det känns hela kroppen. Man har liksom hittat hem.
Jag kan rekommendera dig en bok som kanske kan hjälpa dig " shoppa inte kärlek när du längtar" av Benny Rosenqvist(om du inte redna läst den). Den handlar om relationer till andra mn framför allt relationen till dig själv.=)
Trackback
