Hmm.....

Jag var i Åre en långhelg nyligen med ett gäng kollegor. Tyvärr väldigt få grabbar med och ingen spännande. Åre var fullt av män och som tjej var man eftersökt och uppvaktad. Efter ett par öl på after-skin fanns inga spärrar hos dessa män som limmade till tusen. Herregud! Men i sällskap av kollegor kände jag mig inte helt upplagd för att flirta så det hela begränsades till lite bugg i slalompjäxor med en glad skåning samt lite kroppskontakt med manliga kollegor i trängseln framför scenen (jo, man måste vara så nära scenen som möjligt på after-ski!!).

Trött i kroppen av skidåkning och flera nätters sömnbrist, hes röst och med halvsunkiga kläder bar det sedan hem med tåg på söndagen. Vi kollegor hade blivit lite utspridda och jag delade därför kupé även med några främlingar. Först intogs kupén av två stadiga män i 50-årsåldern. Strax före avgång kom den sista passageraren till kupén - en välklädd, snygg kille i min ålder. Han skulle sitta snett mittemot mig. Wow, tänkte jag, det här kan bli en trevlig tågresa.

Alla i kupén inledde snart samtal om vad man gjort i Åre, om vädret, ditten och datten. När vi rullat ett tag och alla blivit lite eftermiddagssega tänkte killen kolla på film på datorn. Min kollega som satt bredvid honom fick dela hörlurar och titta med. Jag blev lite avis, men mest tyckte jag att det var trist att inte få tillfälle att snacka med honom på två timmar. När filmen var slut återupptogs samtalet i kupén. Den ena av de medelålders männen hade massor av otroliga och roliga berättelser som vi skrattade gott åt. Ju närmare Stockholm vi kom desto mer snackades det och desto mer riktade sig killen till mig när han pratade. Jag nappade på alla chanser att göra ett gott och intressant intryck och tror jag plockade hem några poäng genom mina kunskaper om utfodring av grisar. En del blickar utbyttes (fick jag för mig i alla fall) och för min del tyckte jag det klickade lite i personkemin.

Det här var en kille jag skulle vilja träffa igen. Jag kunde inte låta bli att le inombords och tänka för mig själv att det just var så här man borde träffa någon, när man minst förväntade det på det mest oväntade stället. Frågan var bara hur jag i trängseln och sällskapet skulle få chans att diskret föreslå ett nummerbyte. Jag hade tidigt utformat min plan B om tillfället för nummerbyte inte skulle infinna sig (vilket det inte heller gjorde i all kalabalik vid ankomsten till Stockholm). Plan B baserades på faktumet att hans namn stått på locket till hans laptop och han hade berättat var han jobbade.

I veckan som följde exekuterades så Plan B - jag gissade hans jobb e-mail och skickade iväg ett kort mail där jag skrev att jag gärna ville fortsätta konversationen om grismat någon annan gång. Inget svar kom. Inte nästa dag heller. Jag var säker på att jag gått bet. Men vad sjutton, det var värt ett försök. Men tredje dagen dök det upp ett glatt svar med förslag om att ses på efterföljande måndag (han var bortrest till och med söndagen). Jag blev riktigt uppspelt och mina förväntningar sköt genast i höjden. Men på resten av veckan fick jag inget svar från honom på min fråga om när och var vi skulle ses.

Försiktig och själv-beskyddande som jag är började jag ställa in mig på att han skulle dra sig ur. För säkerhets skull. Därför blev jag inte förvånad när jag på måndagen fick ett mail där han ställde in träffen pga körigt på jobbet och tjänsteresa utan att föreslå ett nytt datum. Jag tolkade det som att han försökte dra sig ur med hjälp av undanflykter för att sedan låta det rinna ut ur sanden. Trots att han skrev att han var ledsen över att behöva ställa in. Jag svarade att jag skulle åka bort till och med söndagen och undrade om vi skulle flytta träffen till måndagen efter och då svarade han genast att den måndagen såg lovande ut. Så kanske finns det ett litet hopp trots allt.