Veckans mest udda kontaktförsök
Dejt numero cuatro
Inget hände på så många månader och nu är det nästan för MYCKET som händer på en gång. Roligt och läskigt på samma gång.
I augusti var jag på ett Running Dinner event. Jag blev lite nyfiken på mitt sällskap för kvällen men det visade sig ganska snabbt att den nyfikenheten inte var besvarad. Däremot messade en annan kille från den kvällen för två veckor sedan. Jag blev lite smickrad över att han hörde av sig då jag varit rejält i gasen den första gången vi sågs.
Förra veckan messade han igen och till slut klämde han fram ett "lust att ta en drink eller nåt imorgon efter jobbet". Jag kunde inte den dagen men vi sågs i söndagskväll istället över en öl på en halvtom bar i Vasastan. Det var lite trögt med samtalet i början, men jag är inte den som sitter tyst utan drev konversationen med frågor om honom. I stort sett var det så att han under hela samtalet nog knappt ställde mig en enda fråga. Sånt är riktigt tråkigt tycker jag, det är ju alltid mycket trevligare om den andre personen visar lite nyfikenhet och intresse för vem man är också.
Nåväl, fördelen var väl att jag fick veta en del om honom och faktiskt så verkar han vara en rätt intressant kille på många sätt. Han gillar att vara aktiv och ute i friska luften, verkar ha ett visst musikintresse och har bott en del i olika länder., verkar duktig och engagerad i sitt jobb. Som person är han lite mer svårplacerad, utåtriktad men ingen öppen bok direkt. Han kan nog vara lite knepig skulle jag tro.
Har förstått från vad vi pratade om på Running Dinner och mess att han haft ihop det med några tjejer men att det inte blivit något. Sånt får mig att undra lite grann, dels över hur seriös man är och ens omdöme. Jag skulle inte inleda något med någon jag inte är seriöst intresserad av och då borde det ju hålla mer än någon månad och inte "rinna ut i sanden".
Hur som helst så var det en trevlig 2-timmars träff och min känsla direkt efter var att en uppföljande trätt kanske inte skulle vara helt fel - om HAN tog intitiativet till det. Det visade sig att jag inte behövde vänta särskilt länge på det. Igår hade han ringt mig och lämnat meddelande på min telefonsvarare om jag ville hitta på något med honom idag, onsdag. Snabba ryck. Usch, kändes stressigt och lite jobbigt att han ville träffas så snart - samtidigt som jag så klart fick en liten egoboost. Jag tackade nej (jag måste packa) och lämnade det lite öppet att vi träffas när jag kommit tillbaka från min weekendtripp. Hjälp!
En kärlekssaga
Jag fick höra en fantastisk berättelse från en brittisk kollega om hur han träffade sin fru:
Tony var på en semester i Brasilien och en av de sista dagarna av semestern frågade han en söt brasiliansk tjej på stranden om vad klockan var. De låg ett tiotal meter ifrån varandra på stranden och han märkte att hon i smyg kikade på honom över kanten på tidningen hon läste. Nästa dag var hon där igen och den oskyldiga flirten fortsatte i ett par dagar utan att de tog kontakt med varandra. Semestern var över och Tony återvände till London. När engelsmannen inte dök upp på stranden frågade tjejen runt i cafeerna och strandbarerna om någon visste något om den bleke engelsmannen men hon lyckades inte ens få reda på hans namn.
Tre år senare bestämde sig Tony för att semestra på samma badort i Brasilien. Vem träffar han på stranden om inte tjejen han flirtat med tre år tidigare! Den här gången började de prata genast och det första de gjorde var att byta namn och adresser. Hela semesterresan spenderade han med henne och hon åkte senare med honom till London där de gifte sig och fortfarande lever lyckliga efter 12 år. Vilken solskenshistoria!
Dejt nr tre...
Killen ifråga var även denna gång en icke-Stockholmare, en skåning med behaglig dialekt som jag hade både häst-, djur- och naturintresset gemensamt med. Samtalet flöt på från första stund och vi pladdrade på de 4-timmarna igenom om ditten och datten. Personkemin kändes bra. Jag kände direkt att detta var en seriös och bra kille, öppen, jordnära och positiv. So far so good.
Men....och det ska visst alltid vara ett "men". Jag kände mig inte alls dragen till honom, attraktionen från min sida var noll. Jag var inte ens särskilt uppmärksam på hans fysiska närvaro (trots vinet), något jag annars brukar tänka på. Fast jag vet ju i och för sig att det inte behöver betyda att jag inte skulle kunna bli attraherad - i mitt längsta förhållande var jag inte det minsta imponerad...tills han rörde vid mig. Sen var det där med attraktionen vår minsta problem :)
Jag har inte bestämt mig för om jag vill träffa honom igen, men jag tror det lutar åt att jag ska ge det en träff till. Om inte annat så skulle han kanske kunna bli en kompis.
Det känns som det gick undan med en väldig fart med de här dejterna, nu tror jag nog det blir en liten paus med dejter i ett par veckor.
Dejt med kille nr 2
I tisdags hade jag min andra dejt som resultat av internetdejtting-sajten. Även denna gång med en inflyttad 35-åring. Aktiviteten för kvällen var kvällsfotografering i Gamla Stan då han också gillar att fotografera.
Grabben ifråga visade sig vara, i min åsikt, arketypen av en datasnubbe, helt svartklädd bortsett från en bredrandig gul-vit pikétröja som inte riktigt dolde den lilla kalaskulan. Han berättade ohämmat om sina dåliga matvanor att det var kakor, Coca-cola och godis som gällde. Jag fick genast flashbacks från en tidigare pojkvän som även han var IT-kille och lätt drack två 1,5-liters cola framför datorn en vardagkväll. Hu!
Det var dock en lättpratad och trevlig kille, om än lite väl insmickrande - "bestäm du!". Vi tog en fika på ett café mitt emot Science Fiction butiken på Västra Långgatan och han beställde så klart en kladdkaka med grädde trots att han innan vi träffats ätit en chokladboll med läsk. Han berättade att han varit en frekvent besökare av den där butiken och hur mycket han gillade science fiction böcker och filmer. Samt att han var säker på att liv från andra planeter redan har uppsikt över oss små knattar på jorden. Hmmm.....
Det blir ingen andra dejt med den här killen men själva fotograferandet var dock kul och jag tror det blir några riktigt bra bilder som resultat.
Jag måste medge att det ju är riktigt roligt att dejta när man har inställningen att det är en förutsättningslös och kul grej! Det är intressant att träffa en helt ny människa som man kanske aldrig annars hade träffat på.
Two down, plenty to go :)
Veckans sämsta kontaktförsök II
"Hejsan, Vad sägs om en rolig, sportig och utmanande brottningsmatch? *ler* "
Eh....jag tror jag avböjer.
Veckans sämsta kontaktförsök
"Heeej hur är läget ?+ vad händer i väckan då ?+ har du lusst att ses kramar patrick "
Men allvarligt, killen kan ju knappas bli förvånad över att han inte får något svar!
Jag har haft en fika-träff
Jag hade naturligtvis sjåsat upp min nervositet i onödan. Visst var det lite tafatt första minutrarna, men samtalet flöt på, både en och två koppar te slank ned och killen var trevlig och vettig. Han åstadkom idock ngen wow-effekt så han blev ganska raskt förpassad till kategorin "ej intressant".
Jag har bestämt mig för att lyssna mer till min magkänsla och mindre till förnuftet. Om känslan inte är otvetydigt "honom vill jag verkligen träffa igen" tänker jag lägga ner även om förnuftet kanske tycker att jag skulle gett honom ännu en chans.
Det känns hur som helst väldigt skönt att kommit över den där skräcken jag hade inför att träffa en kille och jag ser fram emot fler sammanträffanden framöver.
Jag har tagit steget...
Uttråkad
Running Dinner var skoj
Förra veckan fick jag den efterlängtade bekräftelsen på att jag denna gång faktiskt kommit med på Running Dinner. Mailet innehöll min middagsrutt för kvällen samt namnet på den kille jag matchats ihop med och som skulle vara mitt sällskap för kvällen.
Inte långt senare krossas min initiala lycka av mail från killen ifråga där han berättar att han pga privata skäl inte ska vara med. Typiskt! Jag blev besviken så klart. Halva grejen med RD är ju det att man har en partner under kvällen som man får möjlighet att lära känna lite bättre. Dessutom kändes det otroligt tråkigt att, liksom jag alltid annars är, vara enda ensamma bland en massa par, även om de bara var hopmatchade par.
Efter att förgäves försökt få tag på organisatörerna för att få veta hur jag skulle gå tillväga nu satte jag igång med operation "hitta en blinddate på 24 timmar". En desperat förfrågan om raggningshjälp skickades ut till mina vänner och de tog sig an uppgiften med oanat engagemang. Fyra potentiella män kontaktades av mina vänner, men inte helt oväntat var ingen ledig eller ville hänga med.
Två timmar innan RD börjar accepterar jag faktum att jag kommer få gå själv. Jag messar värdarna för förrätten och huvudrätten för att meddela att jag kommer ensam. Det visar sig då att middagsvärden blivit dumpad i sista stund och över telefon bestämde vi att vi två skulle slå våra påsar ihop under kvällen. Han ställde in sin rutt och gick med mig istället.
A hade låtit väldigt trevlig på telefon och det var en positiv överraskning när vi en timma senare möttes på St Eriksplan och det visade sig att han verkligen VAR trevlig och dessutom inte såg helt oäven ut. Dessutom var han intresserad av friluftsliv vilket i min bok innebär ett stort plus.
Under kvällen träffade vi 16 nya människor i åldern 30-40 år. Alla vettiga, utåtriktade och lättsamma. Stämningen var på topp hela kvällen, alkoholen flödade och logistiken funkade bättre än jag trott. Efter att efterrätten intagits hemma hos mig möttes alla kvällens RD-deltagare upp på Engelen i Gamla Stan. Därinne splittrades sällskapet snart upp och jag spenderade ett antal timmar med att sluddra med killen från förrätten. Efter att ha blivit eskorterad till mitt kvarter (han bodde åt samma håll) stupade jag full och nöjd i säng någon gång vid 3-tiden.
RD var ett verkligt lyckat event. Intressanta och vänliga människor. Roligt att få komma hem till folk och se hur de bor. Spännande att träffa människor som man kanske aldrig annars skulle ha träffat. Stämningen var inte särskilt flörtig och man pratade lika mycket med tjejerna som med killarna. Det blev en bra mjukstart för mig att bara få vara i sällskap med tillgängliga män och jag låg rätt lågt med flörtandet.
A var lite intressant tycker jag, men huruvida han tyckte att jag var intressant vet jag inte. Efter "tack för igår"-sms har jag lämnat bollen hos honom så får vi se vad som händer. Jag känner att jag vill vara ganska passiv när det gäller initiativtagandet. Hör han av sig vore det kul, gör han det inte så är det inget jag blir besviken över.
Jag kommer definitivt gå på RD igen!
Charmad
Det var i torsdags som jag blev charmad...totalt. Av en liten halvengelsk kille på 2 1/2 år. Hans pappa är, liksom jag, fotointresserad och vi har haft mycket mailkontakt via en fotocommunity. När han nu skulle vara i stan för att hälsa på familjen passade vi på att ta en fika och säga hej i verkligheten.
Jag var lite nervös innan för att träffa barnet. Jag är ju totalt ovan vid barn och vet inte riktigt hur man ska bete sig. Men lillkillen verkade fatta tycke för mig (kanske för att jag emot bättre vetande skrattade när han sprutade Mer på sin pappa) och efter bara en liten stund skulle han visa mig alla sina skrubbsårsärr. I Vasaparkens lekpark ville han att jag skulle vara med och göra allt. "Leka tillsammans" sa han med ett stort leende på läpparna när han smög in sin hand i min på studsmattan. Han verkade tycka att det var hur kul som helst att det var han, pappan OCH en kvinna - nästan som en liten familj. Han ville att jag skulle vara med i en gunga som är som en stor korg där man ligger ner, och under gungningen höll han mig om armen medan han kiknade av skratt. Så sööööööt!
Efteråt berättade pappan att när vi hade sagt hejdå så hade lillgrabben frågat "Where's the mamma gone?" typ hundra gånger. Jag blev rörd. Detta möte fick min biologiska klocka att ticka en aning mer uppfordrande än tidigare.
Om rastlöshet och samvarobehov
Jag är otålig, jag vill att något ska hända. Nu. Jag lider av en social rastlöshet som mest beror på att jag är singel. Det hänger också delvis ihop med att min allra bästa kompis som jag brukade umgås mycket med numera bor utomlands och de flesta andra kompisar har partners. Sommaren gör också sitt till för att öka på lusten till social samvaro. Det är så mycket saker jag skulle vilja göra men som inte är lika roliga att göra själv. Jag har helt enkelt alldeles för mycket egentid och att umgås med sig själv är bara roligt när det är självvalt.
När det gäller att få kontakt med killar så var ju speeddejting lite småkul, men jag måste medge att jag nog inte tror att chanserna att verkligen träffa någon där är särskilt stora, men som ett förutsättningslöst tidsfördriv kan det ju vara roligt att testa igen efter sommaren.
Internetkontakter/dejting har jag ju testat förr men jag drar mig för det nu, i alla fall för utpräglade dejtingsajter. Det känns lite ytligt att söka och sålla på utseende och andra kriterier bara för att man kan. Det finns ju SÅ många killar att man anser sig vara tvungen att helt okänsligt sortera bort de flesta. Mitt ex som jag träffade genom en dejtingsajt blev t.ex. bortsållad från mina sökningar vilket visar att man riskerar att missa riktigt bra killar. Tidskrävande är det också, det blir nästan som en hysteri, man loggar in tio gånger om dagen, spenderar timmar med att svara på en massa meddelanden från, i de flesta fall, ointressanta typer. Men så klart, ibland kliar det i fingrarna och då får jag motstå impulsen att registrera mig på nån sajt bara för skojs skull. Särskilt ensamma och händelselösa kvällar och helger.
Egentligen känner jag inte att jag har så bråttom att träffa någon ny kille även om jag börjat bli lite mer proaktiv på den fronten. Min proaktivitet beror nog mest på att jag under ganska månader inte kände mig redo för något nytt medan den tanken inte längre skrämmer mig på samma sätt även om den känns avlägsen och främmande. En stor anledning till varför jag inte känt mig särskilt stressad eller desperat hittills är nog för att mitt ex finns där för mig både som tröst när singellivet känns tufft och man behöver närhet och som nån att hitta på roliga saker med. Samtidigt bävar jag inför att bli "ensam kvar" om han träffar någon innan mig.
Nåväl, jag fortsätter att försöka fylla kalendern med saker att göra, hänga med på allt som kan tänkas hända i min bekantskapskrets och göra m itt bästa för att försätta mig i situationer där jag träffar nya människor.
Speeddejting
Konceptet är följande: lika delar män och kvinnor i samma åldersgrupp möts på en bar. Man välkomnas av en värd som delar ut numrerade namnbrickor och ett sk scorecard där man kan anteckna namn och nummer samt minnesanteckningar för de deltagare man ska "dejta" under kvällen.
Under zippande av fördrink har man sedan lite tid innan själva speeddejtingen börjar att bekanta sig med de andra deltagarna (om man så vill, men man kan även välja att stå tyst och villrådig för sig själv i ett hörn). På en given signal skall sedan damerna ta plats vid sina bord och herrarna spenderar sedan ca 5 min vid varje dams bord - helst utan missöden såsom att flåsa ut ljusen eller tända eld på sitt scorecard. Här gäller det att utnyttja minutrarna till fullo! Speeddejternas slut markeras med visselpipa.
I halvlek är det mingelpaus (om man så vill, men även här finns det naturligtvis möjlighet att stå tyst och villrådig för sig själv i ett hörn) och sedan återupptas speeddejtandet tills varvet är fullföljt. Efteråt kan man antingen springa därifrån fort som sjutton eller stanna kvar en stund för fortsatt mingel och småprat.Dagen efter loggar man in på arrangörens hemsida och har möjlighet att kryssa i om man blivit lite intresserad av någon av deltagarna. Om den personen även kryssat i att han/hon är intresserad av dig så får man tillgång till varandras profilsidor.
Så vad blir domen? Det var en riktigt trevlig kväll och ett kul koncept. Men arrangören hade på sin hemsida skrivit att man är ca 30 deltagare medan vi det här tillfället endast var 16 så det kändes kanske inte riktigt som man fick valuta för pengarna. De flesta deltagarna var sociala, vettiga och lättpratade i bra ålder (för mig alltså). Stänningen var öppen och avslappnad och det var skönt att man kunde gå därifrån utan krav att byta kontaktuppgifter. Det var ingen där den här gången som lyckades väcka mitt intresse men jag kan definitivt tänka mig att testa det här igen. Om inte så kan det vara en trevlig inledning på en utekväll med tjejerna. Tror man får ut mest av det om man går tillsammans med en kompis - då har man ju dessutom någon att skvallra med efteråt.
Det börjar ta sig
Killarna rusar ej till Running Dinner
Jag anmälde mig till en middag, men den blev av okänd anledning framflyttad till just den helgen jag skulle till London.Nu på lördag är det dags för nästa middag. Gissa om jag blev sur när jag idag fick ett mail idag som säger att jag inte kom med för att det inte är tillräckligt många killar anmälda. Trist!
Hoppas verkligen att Stockholmskillarna tar och shapar upp sig och anmäler sig till nästa middag, annars får en massa tjejer bli besvikna - igen.
Inte roligt att äta ensam
Jag kunde inte riktigt förtränga den där känslan trots att jag försökte fokusera på omgivningarna. Inte blev det bättre när jag på eftermiddagen kände att jag var tvungen att äta något.Jag kunde inte förmå mig att gå och äta på egen hand. Det var massor av folk på Framfickan vid hamnen, bara familjer och par eller kompisgäng. Det fanns knappt några sittplatser. Jag kände mig bara så patetisk som var där ensam och så skulle jag bli tvungen att få be att dela bord med andra vilket verkligen skulle göra att det märktes att jag var där själv. Jag vågade inte ens titta på de andra människorna. Hur löjlig får man bli? Det slutade med att jag fick klara mig på en glass i butiken med planen att äta på båten tillbaka till stan.
Båten visade sig vara en ångbåt, inte Cinderella båt som jag åt ut och där det fanns en kafeteria med bord i mitten av båten. Den här båten hade en avskiljd restaurangavdelning. Där satt det INGEN och åt. Dit fick lilla jag gå och sitta alldeles ensam vid ett bord och äta stekt strömmingsflundra med pulvermos för 100 spänn. Roligare måltider har man ju haft i sina dagar.
Det är sådan underbar kväll ute och det är otroligt tråkigt att komma hem och bara vara själv. Jag vill umgås. Jag vill prata. Jag är trött på mitt eget sällskap. Blä!
Singelförhör
- "Hur går det med kärleken då?"
- "Har du träffat någon ny kille?"
- "Träffar du någon trevlig pojke nu för tiden?"
- "Ingen ny flamma än?"
- "Och hur blev det med den där...jaha, ni är bara vänner nu"
Om man är singel får man vänja sig vid att ens privatliv tydligen är av allmänt intresse och för vems om helst att diskutera om och engagera sig i. Man får vänja sig vid att folk ställer närgångna frågor som det inte går att svara på utan att känna sig obekväm eller misslyckad eller som att man försöker förklara sig. Det är minsann ingen som frågar par rakt ut hur det går för dem - "Hur går det i sängkammaren då?", "Har ni börjat tröttna på varandra än då?", "Har du upptäckt alla hans dåliga sidor och ovanor än?" Jag kanske borde kontra med sådana frågor i fortsättningen?
Suck, att bli utfrågad är sådär lagom roligt. Särskilt när det är släktingar. Särskilt när det är många släktingar. Särskilt när man är äldsta syskonbarnet/barnbarnet. Särskilt när ens lillebror är det enda ytterligare barnbarnet/syskonbarnet i hela släkten och även han är singel. Särskilt när man snart är 30 år och de antagligen hoppats på att man skulle satt en ny generation till världen vid det här laget. Min mormor påminner mig i alla fall inte om att hon hade 5 barn vid min ålder, tack mormor!
Tar tacksammast emot förslag på bra svar / motfrågor inför nästa singelförhör!
Herregud så sent
Singel = miffo?
Jag kände mig som ett miffo, någon som inte riktigt passar in och bryter mönstret. Jag hade känt mig mindre ensam om jag suttit hemma ikväll. Nu var det bara så oerhört påtagligt att jag kom dit ensam, var där ensam och åkte hem ensam. Kändes som jag hade SINGEL eller ENSAM NUCKA stämplat i pannan.
Ena dagen känner jag mig positiv och någorlunda tillfreds och förhoppningsfull, nästa dag är jag deppig. När jag känner mig som ikväll så skäms jag. Liksom omöjligt att få rätsida på det hela. Det känns inte som det är ok att känna som jag gör ikväll. Då är man ju patetisk. Det är bara så frustrerande att inte kunna göra något åt situationen. Bara gilla läget och försöka övertala mig själv att passa på att njuta av allt som är bra med att vara själv. Och det är mycket som är bra med det. Men jag har varit själv. Länge. Jag har gjort det mesta man kan göra som singel och det livet lockar inte längre. Jag är redo för något annat.
Men just nu antar jag att jag bara borde sluta gnälla och gå och lägga mig. Ta nya friska tag imorgon.
