Hmm.....

Idag åkte jag ut på egen hand till Grinda över dagen. Jag har aldrig tidigare varit där och längtade ut från stan. När jag kom fram till ön så drabbades genast av en stor ensamhetskänsla som helt förtog den vackra naturen och solskenet. Jag vill ju göra sådant där tillsammans med någon. En kompis vore trevligt, men helst någon man verkligen tycker om. Någon som man kan dela intryck och upplevelser med, någon som gör att intrycken och upplevelserna blir ännu mer minnesvärda och fina.

Jag kunde inte riktigt förtränga den där känslan trots att jag försökte fokusera på omgivningarna. Inte blev det bättre när jag på eftermiddagen kände att jag var tvungen att äta något.Jag kunde inte förmå mig att gå och äta på egen hand. Det var massor av folk på Framfickan vid hamnen, bara familjer och par eller kompisgäng. Det fanns knappt några sittplatser. Jag kände mig bara så patetisk som var där ensam och så skulle jag bli tvungen att få be att dela bord med andra vilket verkligen skulle göra att det märktes att jag var där själv. Jag vågade inte ens titta på de andra människorna. Hur löjlig får man bli? Det slutade med att jag fick klara mig på en glass i butiken med planen att äta på båten tillbaka till stan.

Båten visade sig vara en ångbåt, inte Cinderella båt som jag åt ut och där det fanns en kafeteria med bord i mitten av båten. Den här båten hade en avskiljd restaurangavdelning. Där satt det INGEN och åt. Dit fick lilla jag gå och sitta alldeles ensam vid ett bord och äta stekt strömmingsflundra med pulvermos för 100 spänn. Roligare måltider har man ju haft i sina dagar.

Det är sådan underbar kväll ute och det är otroligt tråkigt att komma hem och bara vara själv. Jag vill umgås. Jag vill prata. Jag är trött på mitt eget sällskap. Blä!