Charmad
Det var i torsdags som jag blev charmad...totalt. Av en liten halvengelsk kille på 2 1/2 år. Hans pappa är, liksom jag, fotointresserad och vi har haft mycket mailkontakt via en fotocommunity. När han nu skulle vara i stan för att hälsa på familjen passade vi på att ta en fika och säga hej i verkligheten.
Jag var lite nervös innan för att träffa barnet. Jag är ju totalt ovan vid barn och vet inte riktigt hur man ska bete sig. Men lillkillen verkade fatta tycke för mig (kanske för att jag emot bättre vetande skrattade när han sprutade Mer på sin pappa) och efter bara en liten stund skulle han visa mig alla sina skrubbsårsärr. I Vasaparkens lekpark ville han att jag skulle vara med och göra allt. "Leka tillsammans" sa han med ett stort leende på läpparna när han smög in sin hand i min på studsmattan. Han verkade tycka att det var hur kul som helst att det var han, pappan OCH en kvinna - nästan som en liten familj. Han ville att jag skulle vara med i en gunga som är som en stor korg där man ligger ner, och under gungningen höll han mig om armen medan han kiknade av skratt. Så sööööööt!
Efteråt berättade pappan att när vi hade sagt hejdå så hade lillgrabben frågat "Where's the mamma gone?" typ hundra gånger. Jag blev rörd. Detta möte fick min biologiska klocka att ticka en aning mer uppfordrande än tidigare.
