En spricka i fasaden
I fredags fick jag ett litet psykbryt och för första gången på länge så KÄNDE jag något. Alltså sådana där känslor. Det var en liten kommentar från mitt ex som säkert inte var illa menad men som verkligen tog törn och fick mig ur balans. När sprickan i fasaden väl var ett faktum så vällde alla andra känslor jag undvikit att känna fram. Det var så illa att jag ringde upp mitt ex och förutom att reda ut den där kommentare så svamlade jag ur mig en massa annat jobbigt med tårarna brännande bakom ögonlocken. Hela lördagen kände jag mig nere och tankarna malde och malde.
Jag försöker hela tiden övertala mig själv att allt är så bra, att jag är så glad och stark och nöjd med livet, vilken frihet det är att göra precis vad jag vill med min tid och mitt liv. Det är liksom ett inre mantra som jag haft i många år "jag är så nöjd och glad, så nöjd och glad, nöjd och glad, jättenöjd och skitglad...yada yada yada"
Fast jag tycker ju inte det egentligen. Jag vill inte ha nån jäkla frihet och jag känner mig varken särskilt nöjd eller glad. Jag ser inte fram emot helgerna längre för det är så jobbigt (på flera sätt) att se till att man har saker att göra och folk att träffa. Jag känner mig vilsen och vet inte vad jag vill med någonting.
Det är inte heller så att jag är desperat efter ett nytt förhållande. Jag törs ju inte ens flörta och tanken på att jag skulle träffa någon känns på något konstigt sätt helt orimlig och jag vet inte vad jag ska göra åt den där känslan. Om jag bara måste vänta ut den och låta den gå över av sig självt. Jo, jag vet att man känner så ibland och att man SÅ KLART kommer att träffa någon så småningom ändå - bla bla bla. Sist jag kände så här träffade jag ju min första stora kärlek som inte gav upp (trots min initiala skräck och dumpningsförsök) så jag kanske borde ta det som ett gott tecken. Men nej...det har jag svårt att göra. Jag undrar dock om jag kommer kunna bli förälskad på riktigt igen. Jag är tveksam till om mitt bepansrade,vallgravsomringade, taggtrådsförsedda, hårt bevakade skal kommer tillåta mig släppa ner garden och känna några känslor. Troligtvis inte, eller om det händer så blir det väl inte förrän efter otaliga plus- och minuslistor, SWOT-analyser och astrologirapporter och då har det ofta redan gått så pass mycket tid att man missat förälskelsetåget. Och av det tåget går det just inte så många avgångar.
Jag är så frustrerad! Jag vet inte alls vart jag är på väg. Jag trivs inte alls med min situation just nu men det finns inget jag kan göra mer än att acceptera den och försöka göra det bästa av den. Och det är det jag försökt göra i tre månaders tid nu, men det går inget vidare det måste jag erkänna. Dessutom ställer jag så otroligt höga krav på mig själv och sätter upp fåniga regler som jag inte klarar av att följa vilket gör att jag bara blir besviken och arg på mig själv. Jag är så trött på mig själv att jag alltid försöker vara Fröken Duktig, till och med inför mig själv!
Fy sjutton, vilket gnäll! Om jag fortsätter i den här stilen kan jag lika gärna gå ut i skogen och gräva mig en grop. Men det ska jag ju inte göra så klart. Inte då. Det kan ju inte en Fröken Duktig göra! Nej, nu har jag spytt ut all galla så jag kan fortsätta att vara glad och nöjd som vanligt.
Jag försöker hela tiden övertala mig själv att allt är så bra, att jag är så glad och stark och nöjd med livet, vilken frihet det är att göra precis vad jag vill med min tid och mitt liv. Det är liksom ett inre mantra som jag haft i många år "jag är så nöjd och glad, så nöjd och glad, nöjd och glad, jättenöjd och skitglad...yada yada yada"
Fast jag tycker ju inte det egentligen. Jag vill inte ha nån jäkla frihet och jag känner mig varken särskilt nöjd eller glad. Jag ser inte fram emot helgerna längre för det är så jobbigt (på flera sätt) att se till att man har saker att göra och folk att träffa. Jag känner mig vilsen och vet inte vad jag vill med någonting.
Det är inte heller så att jag är desperat efter ett nytt förhållande. Jag törs ju inte ens flörta och tanken på att jag skulle träffa någon känns på något konstigt sätt helt orimlig och jag vet inte vad jag ska göra åt den där känslan. Om jag bara måste vänta ut den och låta den gå över av sig självt. Jo, jag vet att man känner så ibland och att man SÅ KLART kommer att träffa någon så småningom ändå - bla bla bla. Sist jag kände så här träffade jag ju min första stora kärlek som inte gav upp (trots min initiala skräck och dumpningsförsök) så jag kanske borde ta det som ett gott tecken. Men nej...det har jag svårt att göra. Jag undrar dock om jag kommer kunna bli förälskad på riktigt igen. Jag är tveksam till om mitt bepansrade,vallgravsomringade, taggtrådsförsedda, hårt bevakade skal kommer tillåta mig släppa ner garden och känna några känslor. Troligtvis inte, eller om det händer så blir det väl inte förrän efter otaliga plus- och minuslistor, SWOT-analyser och astrologirapporter och då har det ofta redan gått så pass mycket tid att man missat förälskelsetåget. Och av det tåget går det just inte så många avgångar.
Jag är så frustrerad! Jag vet inte alls vart jag är på väg. Jag trivs inte alls med min situation just nu men det finns inget jag kan göra mer än att acceptera den och försöka göra det bästa av den. Och det är det jag försökt göra i tre månaders tid nu, men det går inget vidare det måste jag erkänna. Dessutom ställer jag så otroligt höga krav på mig själv och sätter upp fåniga regler som jag inte klarar av att följa vilket gör att jag bara blir besviken och arg på mig själv. Jag är så trött på mig själv att jag alltid försöker vara Fröken Duktig, till och med inför mig själv!
Fy sjutton, vilket gnäll! Om jag fortsätter i den här stilen kan jag lika gärna gå ut i skogen och gräva mig en grop. Men det ska jag ju inte göra så klart. Inte då. Det kan ju inte en Fröken Duktig göra! Nej, nu har jag spytt ut all galla så jag kan fortsätta att vara glad och nöjd som vanligt.
Kommentarer
Trackback
