Hmm.....

Det är inte bara antalet gråa hår och rynkor som ökar med åren, även självkännedomen verkar växa med tiden. Oftast är det nyttiga lärdomar man tar till sig om en själv men alla insikter är inte särskilt roliga.

Jag har kommit fram till att jag saknar handlingskraft och totalt engagemang och inte är kapabel att fullständigt gå upp i något. Jag har alltid beundrat människor som utmanar sig själva och sådana som helt och fullt satsar allt på något de brinner för - Renate Chlumska som ensam på cykel och kanot tog sig runt hela USA:s kust, alla läkare utan gränser och annan personal i välgörenhetsorganisationer som väljer att åka till katastrofområden för att hjälpa andra, Jane Goodall och Dian Fossey som dedikerade sina liv åt att studera och leva nära apor, kompisar som springer maraton, människor som byter riktning i livet och lämnar sina nuvarande jobb för att istället jobba med något de verkligen är intresserade av, personer som får en bra idé eller en dröm som de förverkligar.

Jag är tyvärr inte en sådan person, oavsett hur gärna jag än skulle vilja vara sådan. Jag har aldrig känt brinnande engagemang för något - istället känner jag lite engagemang för många saker. Om det nu skulle vara så att det är något jag vill göra så lyckas jag aldrig fullfölja det. Faktum är att jag så gott som aldrig ens lyckas påbörja det. Undrar varför? Jag tror inte det har att göra med att jag inte tror på mig själv eller på bristande kapacitet. Jag tror nog jag skulle klara av det mesta. Men jag har liksom inte vare sig energin, handlingskraften, målmedvetenheten, uthålligheten eller entusiasmen som krävs.

Det är med stor motvilja jag accepterar att jag är en sådan där fesljummen lagom-människa som känner sig rätt så nöjd med status-quo och som inte vågar (eller vill?) ta några chanser. Sanningen svider!