Oväntat återseende på Blue Moon Bar
Igår kväll hade en kompis till mig ordnat tjejkväll med middag och partaj på Blue Moon Bar. Det var första gången jag var där och blev väl inte särskilt imponerad. Det lär nog inte bli något återbesök för min del. Maten var ok, men inte i förhållande till priset - förätten var för kall och huvudrätten hade kunnat vara jättegod men var på tok för salt. Personalen var lika munter som om det varit begravning, även om de inte på något sätt var otrevliga. Det blev snabbt för mycket folk och även om stämningen var uppslupen och dansglad så kom jag aldrig riktigt igång.
Under middagen kom två tjejer in i lokalen och jag kände omedelbart igen den ena som den tjej som var min bästa kompis under sista terminen i nian utanför stan och som jag inte sett på nästan minst 12 år. Hon var verkligen sig lik både till utseende och person. Och när jag hörde hennes asgarv eka i lokalen var jag tvungen att gå fram och heja.
Jag var inte förvånad över att hon numera är gift, har två barn och bor i villa. "Och du då?", frågade hon. "Eh...jag har inga barn, är inte gift heller. Jag är singel faktiskt och bor i en liten etta i stan", svarade jag. Det kändes lite trist att ge det svaret det måste jag erkänna - hon har en hel familj och jag har eh....ingen...ingen alls. Men när hon berättade stolt om "sin man" och att han var VD för en stormarknad och att hon därför också jobbade där så kände jag att jag nog är rätt nöjd med att mitt liv tagit helt andra vägar än hennes sen nian. Någon timma senare bjöd hon mig på en shot med Baileys (jag hade verkligen ingen aning om att Baileys var något man shottade) och vi fnissade åt minnet av första gången vi blev fulla på hembränt blandat med apelsinjuice hemma i hennes föräldrars radhus. Konstigt att man så här tolv år senare kan känna igen och uppskatta den flamsiga tonåringen man var bästis med men samtidigt känna att den flamsiga, Baileysshottande 30-åringen framför sig är så främmande.
Ja, trots att tagit helt olika vägar och val i livet så lyckades vi ändå på något sätt fatta beslut som ledde fram till att vi båda befann sig på samma plats vid samma tid.
Under middagen kom två tjejer in i lokalen och jag kände omedelbart igen den ena som den tjej som var min bästa kompis under sista terminen i nian utanför stan och som jag inte sett på nästan minst 12 år. Hon var verkligen sig lik både till utseende och person. Och när jag hörde hennes asgarv eka i lokalen var jag tvungen att gå fram och heja.
Jag var inte förvånad över att hon numera är gift, har två barn och bor i villa. "Och du då?", frågade hon. "Eh...jag har inga barn, är inte gift heller. Jag är singel faktiskt och bor i en liten etta i stan", svarade jag. Det kändes lite trist att ge det svaret det måste jag erkänna - hon har en hel familj och jag har eh....ingen...ingen alls. Men när hon berättade stolt om "sin man" och att han var VD för en stormarknad och att hon därför också jobbade där så kände jag att jag nog är rätt nöjd med att mitt liv tagit helt andra vägar än hennes sen nian. Någon timma senare bjöd hon mig på en shot med Baileys (jag hade verkligen ingen aning om att Baileys var något man shottade) och vi fnissade åt minnet av första gången vi blev fulla på hembränt blandat med apelsinjuice hemma i hennes föräldrars radhus. Konstigt att man så här tolv år senare kan känna igen och uppskatta den flamsiga tonåringen man var bästis med men samtidigt känna att den flamsiga, Baileysshottande 30-åringen framför sig är så främmande.
Ja, trots att tagit helt olika vägar och val i livet så lyckades vi ändå på något sätt fatta beslut som ledde fram till att vi båda befann sig på samma plats vid samma tid.
Kommentarer
Trackback
