Ringrostig salsa på Grönan
Igår var jag och tre tjejkompisar på Gröna Lund där de varje tisdag under sommaren har salsalektioner på dansbanan. Efteråt är det dans i ett par timmar med DJ.
Jag har knappt dansat någon salsa på 8 år och det märks. Alla vi har tidigare dansat lite men vi gick ändå på lektionerna för att komma igång. Dansgolvet fylldes sedan av ganska mycket blandat folk men mest med duktiga danspar. Hmm....det tog emot lite att ge sig ut där bland proffsen. Men det härliga med salsa är ju att det är dansglädjen som är det viktigtaste, hur duktig man är, ålder, ursprung, utseende spelar ingen roll. Där fanns svenska medelålderspar, äldre svenska tanter, äldre utländska tanter, latinamerikaner av yngre och äldre modell, ett gäng med yngre svenska tjejer, salsainstruktörernas barn - en sal(s)ig blandning helt enkelt.
Det dröjde inte länge förrän vi blev uppbjudna. Först ut var en boliviansk man i 50-års åldern som jag hade svårt att följa och vars benföring mest påminde om en cowboys. Det var när vi småpratade under dansen som jag insåg hur dålig min spanska blivit, nu pratar jag med svensk brytning, hemsk! Efter det blev vi tjejkompisar uppbjudna i tur och ordning av ett strålande glatt litet energiknippe till man. Louis från Peru var i 60-års åldern, solbränd och ständigt leendes. Knappt en tvärhand hög och med svetten lackande förde han oss med säker och varlig hand över dansgolvet. Jag kanske har lite salsakänsla kvar trots allt för med honom var det riktigt roligt att dansa. Rosig om kinderna blev jag också.
Det var lite ovant att vara så nära en främmande man. Kommer inte ihåg att det var något jag tänkte på som yngre, men man kanske blivit lite mer reserverad och mån om sitt personliga utrymme med åren. Men det är nog mest en vanesak. Så länge man slipper ifrån de där salsatyperna som för en med skrevet så är det helt ok.
Det skulle verkligen vara roligt att komma igång med salsa igen och dessutom på köpet få använda min spanska lite grann.
Jag har knappt dansat någon salsa på 8 år och det märks. Alla vi har tidigare dansat lite men vi gick ändå på lektionerna för att komma igång. Dansgolvet fylldes sedan av ganska mycket blandat folk men mest med duktiga danspar. Hmm....det tog emot lite att ge sig ut där bland proffsen. Men det härliga med salsa är ju att det är dansglädjen som är det viktigtaste, hur duktig man är, ålder, ursprung, utseende spelar ingen roll. Där fanns svenska medelålderspar, äldre svenska tanter, äldre utländska tanter, latinamerikaner av yngre och äldre modell, ett gäng med yngre svenska tjejer, salsainstruktörernas barn - en sal(s)ig blandning helt enkelt.
Det dröjde inte länge förrän vi blev uppbjudna. Först ut var en boliviansk man i 50-års åldern som jag hade svårt att följa och vars benföring mest påminde om en cowboys. Det var när vi småpratade under dansen som jag insåg hur dålig min spanska blivit, nu pratar jag med svensk brytning, hemsk! Efter det blev vi tjejkompisar uppbjudna i tur och ordning av ett strålande glatt litet energiknippe till man. Louis från Peru var i 60-års åldern, solbränd och ständigt leendes. Knappt en tvärhand hög och med svetten lackande förde han oss med säker och varlig hand över dansgolvet. Jag kanske har lite salsakänsla kvar trots allt för med honom var det riktigt roligt att dansa. Rosig om kinderna blev jag också.
Det var lite ovant att vara så nära en främmande man. Kommer inte ihåg att det var något jag tänkte på som yngre, men man kanske blivit lite mer reserverad och mån om sitt personliga utrymme med åren. Men det är nog mest en vanesak. Så länge man slipper ifrån de där salsatyperna som för en med skrevet så är det helt ok.
Det skulle verkligen vara roligt att komma igång med salsa igen och dessutom på köpet få använda min spanska lite grann.
Kommentarer
Trackback
