En helg i London
Den här helgen var jag i London och hälsade på två av mina absolut bästa väninnor. Jag landade klockan 18 på London City Airport på fredagen i ett grått och regnigt London. Tydligen har det varit vackert väder hur länge som helst men naturligtvis blir det väderomslag lagom till mitt besök. Det regnade i stort sett hela helgen. Trist värre!
Det första gången jag flyger till LCY och det visade sig vara en liten och smidig flygplats. Dessutom bara ett par hållplatser på Docklands Light Railway från där L jobbar. Träffade henne och hennes kille på deras företags after-work. En mysig bar fullpackad av stojande finans-folk i 30-års åldern varav de flesta var män med inte alltför oävet utseende. Efter ett glas vin (som gick mig åt huvudet på momangen) blev det pizza och sedan hemfärd och bums i säng respektive bäddsoffa. Vi var alla tre trötta efter veckan som varit.
Efter en frukost på stående fot bestående av bagels begav sig L och jag ut på the streets of London i närheten av Victoria Station. Där fanns många affärer men inget folk - perfekt. Vi träffade sedan S på Yo! Sushi vid Russell Square. Jag diggar verkligen sushi train. Fast jag måste medge att jag blir smått stressad med all god mat som passerar revy. Man vill ju inte missa någon godbit. Godaste sushin jag ätit på länge. Sedan banade vi oss väg med paraplyer i hällregnet på Oxford Street där den tidigare shopping-lustan snabbt ersattes av brännande fotsulor och irritation. Det blev att ta tunnelbanan hem till L för en lite paus.
Londons tunnelbana är verkligen ett kapitel för sig. Varje gång jag är där och hälsar på så blir jag förskräckt. Proppat med folk, smala perronger, dålig lugt, varmt och fuktigt, skramlande tåg, en ljudvolym som omöjliggör alla typer av samtal, alltid en eller flera linjer som är tillfälligt avstängda, vassa armbågar, stinkande armhålor och en elak och nedlåtande röst i högtalarna som ger order - "mind the gap", "let people get off the train firtst", "use all available doors", "get all the way inside the car", "stand clear of the platform"! Man trängs och flockas och vallas fram av folkmassan som ett fromt får. Det var bara border collien som saknades för att nafsa oss i hälarna. Och det här betalar London-borna pengar för. Jösses!
På kvällen åkte vi till två olika födelsedagsfiranden på två minst sagt olika ställen. Första anhalten för kvällen var At Proud i Camden. En avslappnad bar med stor takterras med solstolar och plasthästar i verklig storlek. Det här stället fullkomligt kryllade av sannerligen attraktiva killar som vi glatt betraktade under ivrigt kommenterande och skämtande.
Nästa stopp var Sanderson Hotel. Kontrasten till At Proud var total. Slitna jeans och rutiga skjortor / t-shirtar var är ersatta med kavaj och coktailklänning. Jag kände mig väldigt malplacerad, det här var inte alls ett ställe där jag känner mig bekväm. Men lite sprit gjorde susen för självkänslan. Även det här stället var fyllt av brittiska godbitar av något äldre årgång än Camden-grabbarna ch med all säkerhet med mycket fetare plånbok. Vi hade svårt att hålla oss för skratt åt de killar som försökte inleda konversation med oss med de mest o-originella chat-up-lines någonsin. I födelesdagssällskapet fanns det dock en hel del trevligt folk, både killar och tjejer. Vi drog hem inte alltför sent efter att S guidat oss till den billigaste svarttaxistationen i centrala London.
På söndagen vaknade jag med stor törst och smygande baksmälla. Inte de bästa förutsättningarna för att hjälpa L att flytta. En rejäl, stabbig engelsk frukost gav ny livskraft och trots störtregn och oregerliga bäddmadrasser lyckades vi få flytten avklarad på ett par timmar. En sen lunch intogs på the the Thomas Cubitt i Belgravia. Deras kräft- och avokadosallad var mums. Sedan bar det iväg till en sunkig pub vid Paddington Station för att dela en sista flaska vin med tjejerna innan avresa till Heathrow och försenat flyg hem till Svedala.
Det är roligt med London. Underbart roligt att träffa bästa väninnorna. Men hemma är ändå bäst!
Det första gången jag flyger till LCY och det visade sig vara en liten och smidig flygplats. Dessutom bara ett par hållplatser på Docklands Light Railway från där L jobbar. Träffade henne och hennes kille på deras företags after-work. En mysig bar fullpackad av stojande finans-folk i 30-års åldern varav de flesta var män med inte alltför oävet utseende. Efter ett glas vin (som gick mig åt huvudet på momangen) blev det pizza och sedan hemfärd och bums i säng respektive bäddsoffa. Vi var alla tre trötta efter veckan som varit.
Efter en frukost på stående fot bestående av bagels begav sig L och jag ut på the streets of London i närheten av Victoria Station. Där fanns många affärer men inget folk - perfekt. Vi träffade sedan S på Yo! Sushi vid Russell Square. Jag diggar verkligen sushi train. Fast jag måste medge att jag blir smått stressad med all god mat som passerar revy. Man vill ju inte missa någon godbit. Godaste sushin jag ätit på länge. Sedan banade vi oss väg med paraplyer i hällregnet på Oxford Street där den tidigare shopping-lustan snabbt ersattes av brännande fotsulor och irritation. Det blev att ta tunnelbanan hem till L för en lite paus.
Londons tunnelbana är verkligen ett kapitel för sig. Varje gång jag är där och hälsar på så blir jag förskräckt. Proppat med folk, smala perronger, dålig lugt, varmt och fuktigt, skramlande tåg, en ljudvolym som omöjliggör alla typer av samtal, alltid en eller flera linjer som är tillfälligt avstängda, vassa armbågar, stinkande armhålor och en elak och nedlåtande röst i högtalarna som ger order - "mind the gap", "let people get off the train firtst", "use all available doors", "get all the way inside the car", "stand clear of the platform"! Man trängs och flockas och vallas fram av folkmassan som ett fromt får. Det var bara border collien som saknades för att nafsa oss i hälarna. Och det här betalar London-borna pengar för. Jösses!
På kvällen åkte vi till två olika födelsedagsfiranden på två minst sagt olika ställen. Första anhalten för kvällen var At Proud i Camden. En avslappnad bar med stor takterras med solstolar och plasthästar i verklig storlek. Det här stället fullkomligt kryllade av sannerligen attraktiva killar som vi glatt betraktade under ivrigt kommenterande och skämtande.
Nästa stopp var Sanderson Hotel. Kontrasten till At Proud var total. Slitna jeans och rutiga skjortor / t-shirtar var är ersatta med kavaj och coktailklänning. Jag kände mig väldigt malplacerad, det här var inte alls ett ställe där jag känner mig bekväm. Men lite sprit gjorde susen för självkänslan. Även det här stället var fyllt av brittiska godbitar av något äldre årgång än Camden-grabbarna ch med all säkerhet med mycket fetare plånbok. Vi hade svårt att hålla oss för skratt åt de killar som försökte inleda konversation med oss med de mest o-originella chat-up-lines någonsin. I födelesdagssällskapet fanns det dock en hel del trevligt folk, både killar och tjejer. Vi drog hem inte alltför sent efter att S guidat oss till den billigaste svarttaxistationen i centrala London.
På söndagen vaknade jag med stor törst och smygande baksmälla. Inte de bästa förutsättningarna för att hjälpa L att flytta. En rejäl, stabbig engelsk frukost gav ny livskraft och trots störtregn och oregerliga bäddmadrasser lyckades vi få flytten avklarad på ett par timmar. En sen lunch intogs på the the Thomas Cubitt i Belgravia. Deras kräft- och avokadosallad var mums. Sedan bar det iväg till en sunkig pub vid Paddington Station för att dela en sista flaska vin med tjejerna innan avresa till Heathrow och försenat flyg hem till Svedala.
Det är roligt med London. Underbart roligt att träffa bästa väninnorna. Men hemma är ändå bäst!
Kommentarer
Trackback
